Göteborgsposten – 1 februari 1872, sida 1

— Förbarmande, sade mannen i läg, hes ton i det han upprepade den bönfallande ätbörden. — Ni är den förbrytare som rymde från tåget på förmiddagen ? — Jag är densamme och har blifvit jagad som en hund öfver kullar och i dalar hela tiden sedan dess. Hvad skall ni med den der? Jag skall ej göra er någon skada, ni kan lägga ifrån er knifven. Frank fann att han ofrivilligt gripit tag i bordsknifven som han lekt med då förbrytaren törst visade sig vid fönstret. — Jag fruktar ej något sådant, sade han i det han kastade knifven ifrån sig på bordet. Jag har ej för vana, tillade han föraktligt, att tänka så särdeles mycket på min personliga säkerhet, och jag skulle säkert ej använda knif för att skydda min person. Jag frågar er ännu en gång hvad ni vill? — Och jag säger: jag vill ha förbarmande; låt mig gömma mig här någonstädes, under soffan till exempel, tills de djeflarne ha passerat förbi. — De voro således tätt efter er? — De voro bra mycket närmare inpå mig än jag kunde önska. — Och de sågo att ni kom in här? — Nej, det tror jag ej. Jag ledde dem på villospår der nere vid båtbyggarens skjul. De fortsatte rakt mot stranden, men jag smög mig upp mellan båtarne och lyckades uppnå fönstret, hvilket jag såg stå öppet. Han kastade en hastig blick tillbaka mot fönstret under det han