Göteborgsposten – 26 januari 1872, sida 1

Qvinnan skakade på hufvudet, men yttrade ej ett ord. — Är ni en af emigranterna? Skall ni åtfölja detta fartyg? — Ja, svarade qvinuan i låg ton. — Äro ni och ert barn ensamma? sade Ellen och tillade derefter i det hon sakta vidrörde qvinnans svarta klädning. Har ni mistat er man? — Ja, sade qvinnan i det hon höjde på hufvudet, men på samma gång höll blicken bortvänd; jag — jag — har mistat honom. — Kunna vi vara er till någon hjelp? sade Frank. Har ni försett er med det nödvändiga för resan? — Jag tror det, svarade qvinnan kort. Frank såg på Ellen och höjde på axlarne; men flickan lutade sig med enträgen vänlighet ännu en gång ner öfver qvinnan och sade: — Denne gentleman skall åtfölja fartyget. Han kan komma i tillfälle att göra er någon tjenst och visa er godhet. Hvad är ert namn? — Mitt namn är Martha Bradstock, sade qvinnan, och jag tackar er ödmjukt, men jag behöfver ingenting annat än att få vara ensam. — Det tror ni nu, sade Ellen; men den tid torde komma då ni tänker annorlunda. Farväl, Gud välsigne er och göre er lycklig i ert nya hem! Qvinnan spratt till och upprepade ordet hem med föraktligt eftertryck; men derefter fick en bättre känsla välde öfver henne, hon fattade Ellens hand och kysste den; stroxt derpå återsjönk hon i sitt förra tillstånd.