Göteborgsposten – 26 januari 1872, sida 1

Göteborg d. 26 Januari 1872. Till våren skall således, om man får tro förf. till den mycket omtalade broschyren: Ninisterkrisen, några anmärkningar af G. N. det af många så efterlängtade nya försöket göras att störta vår minister. Om denna förmodan är riktig kunde man väntat att redan hafva fått se några förebådande tecken, några prodromer till landtmannapartiets stora berserkagång. Sådana ha emellertid ännu icke, eller åtminstone endast i ringa grad, visat sig. Vid remissen af den kungliga propositionen om statsverkets tillstånd och behof, då andarne pläga drabba tillsamman och tukta hvarandra, var diskussionen denna gång jemförelsevis matt. Grefve Mörner, C. G, hvilken alltsedan den nya representationsförändringen har en rätt dyster verldsåskådning i fråga om våra politiska förhållanden, hade visserligen också nu några anmärkningar till hands. Grefve Henning Hamilton begaf sig ut på härnadståg mot sjöministerns organisationsplaner, medan hr Wallenberg, den forne sjömannen, sysslade med vår rättskipning. I Andra kammaren fick hr Palander tillfälle att återkomma till sin älsklingstanke att grunda Sveriges sjöförsvar uteslutande på minsystemet, och hr Mankell, alltid radikal samt numera egnande sig åt fredliga värf, föreslog nedprutningar i åtskilliga statsutgifter till en summa af något öfver 4 mill. rdr, hvilket nåturligtvis måste uppkalla hr Jöns Pehrsson till att lägga statsutskottet något på hjertat. Slutligen trädde hr Hierta, kvilken nu säkerligen realiserat hela sitt lager af skjutgevär, inklusive de båda skeppskanonerna, men som olyckligtvis samtidigt tyckes hafva föryttrat sin forna skarpblick i fråga om utlandets förbållanden, upp för att ånyo qväda en fredens epop och uppmana riksdagen att liksom han ej mera göra i krigsmateriel. Detta var det vigtigaste af hvad som förekom. Man finner häri ej rågot som antyder en genomgående anfallsplan, hvilken kunde låta ana till det sätt hvarpå oppositionen tänker gå till väga till våren. Grefve A. F:son Posse och öfrige såsom ledare ansedde landtmän iakttogo tystnadens vältalighet, förmodligen försjunkne i spekulation om lösningen at grundskattsfrågan, hvilken — det medgifves gerna — väl kan sätta myror i hufvudet på förslagsställare, de der ej vilja vara endast projektmakare. Troligen har man velat spara sina vapen till dess denna fråga förekommer: det är möjligen då breschen skall skjutas. Utskottsvalen äro visserligen af betydelse, i det idel motståndare till regeringen blifvit af Andra kammaren i dessa riksdagens delegationer insatte. En politiker, som nyligen förklarat vår nuvarande rådkammare tydligen vara mindre hemmastadd med det s. k. parlamentariska styrelsesättets vanor, har godhetsfullt upplyst om att ett sådant förfarande som det ofvannämnda är helt naturligt, emedan utskottsledamöterna böra troget afspegla kammarmajoritetens tänkesätt. Vi må bekänna att vi här, liksom i många andra fall, hysa stort tvifvel om riktigheten af de läror, hvilka uppställas at denne välvillige systematiker för landtmannapartiets statsrättsliga praxis. Utskotten utgöra numera ej såsom förut nämnder, de der i vissa fall kunde, förökade till medlemantalet, besluta om frågor med riksdagens rätt. Deras verksamhet är uteslutande af en förberedande art. Men vid sådant förhållande antyder det nästan ett erkännande af att ens sak hvilar på svaga grunder, när man ej vill tilllåta att vid ämnets förberedande behandling olika åsigter, utredande och upplysande, komma till tals. Äfven radikala politici, hvilka med