Göteborgsposten – 25 januari 1872, sida 1

igenom hvilket genast kan läsas på hans krusiga bruna bår, i hans klara blå ögon och ljusa ansigtsfärg, i den omsorgsfullt prydliga klädseln som ej stöter det ringaste på prål. Dertill tycks han vara en manhaftig ung karl, förtrogen med kroppsöfningar och idrotter i fria luften, ej rädd för att blottställa sig för sol eller vind, hvilka lemnat sina spår efter sig på hans bruna händer och hals. Tjugoåtta år ha passerat öfver Frank Scorriers hufvud och hvad förmögenhet beträffar lemnat honom ungefär på samma ståndpunkt der han befann sig då han började lifvets stora strid. Så länge hans far lefde och Frank endast hade sig sjelf att sörja för, roade han sig med att ströfva omkring på egorna och till arbetsfolket, hvilket han kallade att arbeta, och dess emellan idkade han sådan jagt som hvarje årstid har att erbjuda, hvilket han kallade att hemta vederqvickelse. Grannarne hade andra benämningar för båda dessa tidsfördrif. De sade att Frank Scorrier var en tanklös dagdrifvare som, så länge han hade fullt upp att äta och dricka, ett komfortabelt hem att bo i och anständiga kläder att bära, ej brydde sig om hvad som blef af honom utan lät allt gå sin gilla gång. De misstogo sig. Om er ung man har någonting inneboende, kommer det, hvad de än må vara, på ytan då han blir förälskad. Frank Scorrier hade spelat croquet med prestens dött rar och squirens niegcer, hade vid skördefesterna dansat med arrendatorernas flickor, så många som funnos i trak ten, och hade en gång blifvit så betagen i den vackrs lady Diana Pysent, hvilken han på en jagtbal sett lång