Göteborgsposten – 24 januari 1872, sida 2

tolsk makt, icke heller Österrike, som skulle kunna gifva påfven en tillflyktsort. Sedan kriget med Tyskland visat de tänkande i Frankrike, att folket högligen behöfver upplysning och att man med all makt måste arbeta på denna, har, som bekant, dess regering framlagt ett förslag till reform i folkundervisningen, hvilket var så mycket som möjligt jemkadt för att kunna vinna äfven de ljumma och kanske jemväl falla de klerikala i smaken. Men dessa skria af förbittring och angripa särskilt bestämmelsen om det obligatoriska i undervisningen samt dennas anförtroende åt kommunerna, hvari de med rätta se dess frigörande efter hand från kyrkan och presterna. Och vi skola snart få se, huru mäktiga utgreningar det klerikala partiet har i Frankrike, då undervisningsfrågan inom kort förekommer i nationalförsamlingen. Men om man kan der förklara möjligheten af de katolska presternas djerfva och hänsynslösa uppträdande, synes det likväl märkligt, att de våga i sjelsva det protestantiska England på samma sätt bekriga sträfvandena för folkbildningens höjande. Som bekant pågår i detta land äfven en allvarlig rörelse bland folket till förmån för massans höjande, hvari man ser enda medlet till att förekomma de faror, som annars kunna ligga uti den starkt demokratiska statsutvecklingen, hvilken gör massan allt mera inflytelserik. De talrika strikes, kampen i allmänhet mellan kapital och arbete, och ÅInternationales oblyga agitation äro lika många knuffar på de stilla i landen att röra på sig för att åstadkomma något. Men denna rörelse strider emot de katolska presternas uppfattning, och har kardinal Cullen i dessa dagar på ett meeting hållit i detta afseende: ett särdeles betecknande tal, Han motträdde anklagelsen, att den hatolska kyrkan står fientlig mot vetenskapens framsteg; men om statsmännen i sjelfva verket sträfvande efter att hämma revolutionens flod, att förstöra otrons och kommunismens gift, så måste de gifva katolska skolor. åt katoliker. Att anförtro ungdomens uppfostran åt staten och statens myndigheter, det är detsamma som att beröfva föräldrarne rätten öfver deras barn, att inkräkta på kyrkans rättvisa anspråk och att utbreda otron. Staten, sade han, måste, om den toge skolväsendet i sina händer, försumma de verldsliga angelägenheterna, dess egentliga arbetsfält. Den obligatoriska undervisningen ogillade han naturligtvis. Den hade först föreslagits af Luther, och dess ifrigaste förespråkare äro nu Jules Simon i Frankrike och prof. IIuxley i England. Med synnerlig ifver vände sig kardinalen mot de s. k. nationalskolorna, hvilka innehålla lärjungar af blandade bekännelser. Han beklagade, att andliga ännu stodo med dem i förbindelse. Times yttrar sig mycket bitande öfver kardinalens klagolåt, sägande: Den tryckning, som staten utöfvar, är alldeles förfärlig; det har ju gjorts omöjligt att inprägla hos barnen, hvarje stund och i förbindelse med hvarje undervisningsämne, biktens och korsningens nödvändighet, den obefläckade aflelsen, påfvens ofelbarhet och andra trosmysterier. Ultramontanerva inom hela verlden utkämpa samma strid; och allt det onda i det moderna samhället kan, tyckes det, tillskrifvas den olycksaliga omständigheten, att de öfverallt blifvit slagna. Kardinalen vet ej något annat medel, för att uppresa en damm mot revolutionen, kommunismen, otron, än att staten ger katolikerna skolor, der de skulle kunna upprätthålla den gudomliga och menskliga autoritetens sanna principer: i öfverensstämmelse med den katolska kyrkans traditioner och sålunda stärka ej allenast religionens, utan äfven hela det menskliga samhällets grundvalar, Hvad nan yttrar om de vanliga skolorna, vill han äfren ha tillämpadt på de högre skolorna och univeriteten. Öfverallt ljuder samma rop på exklusivitet, och sardinalen tänker helt säkert, trogen Syllakus läror, ned en suck tillbaka på den tid, då en kättares närvaro i det borgerliga samfundet betraktades i amma Jjus, som införseln af ett af kreaturspesten remsökt djur nu synes för oss: såsom något som nåste utgallras, för att den öfriga hjorden måtte örblifva skyddad mot smittan. Från England skrifves vidare: Den bekante parlamentsledamoten Roedack har vid ett meeting i Musichall i Sheffield ällit ett tal om den närvarande politiska och ociala ställningen i England. Om sir Chares Dilke yttrade han sig bland annat: Hvad r egentligen sir Charles Dilkes mening med lla hans resor hit och dit i England? hans relystnad är att komma till regeringen och mstörta den gamla britiska konstitutionen, om eger bestånd sedan en så lång tid. Vår eneration har det blifvit förbehållet att se )ilke och Odger och kanske ännu några anra personer söka nedslå och tillintetgöra vad som bifvit uppbygdt och bibehållet geom så många seklers vishet och trogna behödanden. Hvarför lemnar icke den unge hannen sin baronet-titel? han visar härigenom in aristokratiska såfänga-. — Om Gladstone ! ttrade talaren: Han är en man med sälli ro 2 —LYUO —— — fr Jn— AV I nr -Eg MAL ev m lycklige fästman; mötte hon signoran ansi itade just det. Jag insvept i sobelskinn ända sedan han gifte om ten kokett, turbanformig