Göteborgsposten – 24 januari 1872, sida 2

mötte hon signoran ansigte mot ansigte — Donna Rita insvept i sobelskinn ända upp till halsen och med en liten kokett, turbanformig sobelhatt, ett par små hundar i knät — halft tillbakalutad mot vagnsdynorna — ett under af skönhet och oförskämdhet. Hon var ej allena. En herre — engelsmannen naturligtvis — satt midt emot henne och böjde sig fram för att samtala med henne.; De skrattade båda åt någonting som han nyss sagt och hvilket signoran karakteriserade som pas 8 båted. Han blickade upp då de två vagnarne passerade förbi hvarandra; såg för ett kort ögonblick Clarissa Granger i ansigtet och lutade sig derefter blek som döden ner för att smeka en af hundarne. Det var George Fairfax. Det var ett bittert slut; men sådana historier sluta gemenligen på det sättet, och en man med oinskränkta tillgångar och ingenting särdeles att göra måste finna nöjen öfverallt. Olarissa stannade qvar i Rom fjorton dagar efter detta och mötte signoran flera gånger — aldrig utan uppvaktning, men aldrig mera i George Fairfaxs sällskap. Hon hörde historien efteråt af lady Laura. Han hade blifvit betagen och slösat tusentals pund på denna varelse. Hans arma mor hade varit halft förkrossad af sorg deröfver. — Arfvet af Lovedon förderfvade honom, sade lady Lauru då hon slutet sin berättelse. Han var en ganska bra karl innan han tillträdde godset. Mr Fairfax gjorde dock ett par år senare bot och bättring samt gifte sig med en fashionabel enka som egde en betydande förmögenhet. Hon höll honom i cocietetslifvets häftigaste hvirfvel, och de lefde upp sina gemensamma inkomster på ett furstligt sätt. Han och Clarissa träffas någon gång på bjudningar — träffas, taga hvarandra till och med i hand, men känna att hvarje länk dem emellan är bruten. Och är Clarissa lycklig? Ja, om lycka står att finna i barns röster och en god mans oföränderliga kärlek. Hon har Arden, hon har sina burn, och hon har äfven sin fars