Göteborgsposten – 24 januari 1872, sida 2

— ii 47 30. — — — Ah, sade miss Granger då den lycklige fästmannen visade henne detta bref, jag väntade just det. Jag har aldrig varit någonting för pappa sedan han gifte om sig, och han är glad öfver att bli mig qvitt. Under det säsongen i Rom stod i sitt flor, talades mycket om en dame som ej tillhörde den krets hvari mrs Granger lefde, men som ändock i denna krets väckte ansenlig nyfikenhet och intresse. Hon var en spansk dansös, känd under benämningen Donna Rita, och hade förut gjort furore i Petersburg, Paris, Wien, öfver hela den civiliserade verlden med ett ord, utom i London, der hon dock sannolikt under den stundande säsongen skulle komma att uppträda. Hon hade tagit publiken med storm genom sin skönhet, som var utomordentlig, och genom sin dans, som ersatte i uppsluppenhet hvad som kunde fattas den i grace. Hon var ingen Taglioni; hon var endast en bländande brunett, med ögon som påminte om Cleopatra, en växt som var sjelfva fullkomligheten, och förmågan att välja på samma gång smakfulla och fantastiska drägter. Hon hade hyrt en villa och skickat en hel arme af domestiker före sig att taga denna i besittning — män och qvinnor af olika nationer som genom sina utsväfningar lyckades göra sin herrskarinna känd innan hon ens hann anlända och förvåna staden med sina egna exentriciteter. En dag kommo två par vagnshästar och ett par arabiska ridhästar, dagen derefter några ekipager, en vecka sensre damen sjelf, och hela Rom — isynnerhet det engelska och amerikanska Rom — var ute för att få se henne. Det var en engelsman i hennes följe, sade man. Neturligtvis, det skulle alltid vara någon — elle manga cing comme ga tous les ans, anmärkte en fransman. Clarissa kände ej någon nyfikenhet med afseende på denne person. Pratet passerade förbi henne som vinden utan att göra något intryck på henne; men en eftermiddag, under det Daniel Granger var upptagen på annat håll och hon gjorde en promenad i vagn ensam med sin son,