Frän Utlandet. Det katolska presterskapet är sig likt öfver hela verlden och kämpar på alla håll och kanter mot vår tids likväl så berättigade sträfvanden för folkets upplysning. Det är alldeles som om det fruktade för att den katolska kyrkans dogmer, af hvilka många äro alldeles för besatta, och med dem presterskapets egen makt öfver folkens sinnen och själar skulle upphäfvas, om dessa folk komme mera i ljus och sjeltva började att pröfva och döma äfven i andliga ting. Och dessa prester ha onekligen dylika farhågor; ty den katolska kyrkan, sädan hon nu består, är i sjelfva verket oförenlig med den moderna civilisationen, till grund för hvilken i så hög grad ligga de naturvetenskapliga forskningarne och deras faktiska resultater, och dessa låta sig, som bekant, alls icke bringa i lika stycke med hvad man påbjuder från Rom och Vaticanen. I Preussen har man brutit med katolska presterna, i det man först sammanslog de katolska och protestantiska kulterna under en förvaltning och nu står i beredskap att fortsätta på denna väg, genom att särskilja kyrkan och skolan ifrån hvarandra. Kampen i Italien mellan kyrka och stat behöfva vi ej nämna: den är tillräckligt bekant. — Likaså i Österrike, der regeringen så frigjort sig från det olycksaliga konkordatet, att dess förste minister Andrassy kunde häromdagen till en deputation, hvilken begärde Österrikes beskydd, för päfven, yttra, att han var katolik och en apostolik monarks minister och såsom sådan helt visst skulle städse vara betänkt på påfvens personliga säkerhet och frihet i kyrkans styrelse, men att det låg för honom stor vigt uppå att Österrike fortfarande stod i vänskapligt förhållande till Italien, likasom han för öfrigt endast kunde tillråda H. M:t en fredlig politik, hvarföre man icke heller finge ställa någon fordran på Italien, hvars uppfyllande skulle, efter hvad man kunde förutse, behöfva en tryckning. Till sist uttalade ministern de för Österrike nu och för ställningen i allmänhet så betecknande orden: Jag vet ej någon ka