Göteborgsposten – 23 januari 1872, sida 1

——— s—— ———57 Han blef vid valen d. 8 Februari invald i national församlingen, der han väl voterat med den fraktion som utgör den moderata delen af radikalismen, (ny ansen är kinkig att närmare bestämma!) men de han för öfrigt under hela året icke öppnat sin mun hvadan det således visar sig att hans politiska pro paganda icke är farligare än hans filosofiska. Har skulle således förmodligen ha passerat temligen obe: märkt sin väg fram såsom akademiker som han gör det såsom politiker, om icke biskop Dupanloup kommit emellan. Det kan visserligen sättas ifråga, om den fria forskningen, när den tager en riktning såsom den positivistiska filosofien, hvilken i sjelfva verket utgör en negation, icke blott af det beståendo samhället, den kristna religionen och den antagna moralen, utan mot allt hvad menniskotanken lärt sig antaga såsom grunden för allt samhälle och all religion, den moraliska principen, förtjenar den högsta utmärkelse, som i ett land kan komma den till del. Emellertid skedde så, och att biskop Dupanloup var i sin goda rätt, då han sökte motverka ett val, som efter hans mening var nedsättande för akademien, är obestridligt. Att han deremot, sedan detta skett, lät sitt ogillande antaga formen af en afsägelse af sin värdighet såsom akademiens ledamot, är Å andra sidan lika beklagligt och innebar någonting i hög grad kränkande för den höga korporationen, men står i full öfverensstämmelse med den lärde, vördnadsvärde och stridbare prelatens hetsiga och oböjliga karakter. Det finnes i vår egen historia en personlighet, hvilken nyare forskningar och en större fördomsfrihet lärt vår tid att bättre uppskatta än fordom skett, och hvilken med biskopen at Örlans företer, synes mig, flera likheter; dettär biskop Brask. Den svenska kyrkans banåörförare kämpade på sin tid och med de medel som stodo honom till buds, för de ideer, han betraktade såsom de rätta, med samma oräddhet som den gallikanska kyrkans verksammaste och mest energiske man i våra dagar visat mot både påfve och kejsare och demagogi. Det ligger någonting sjudande i denna karakter, som gör det omöjligt för honom att hålla sig stilla, hvarhelst någonting tilldrager sig som upprör hans rättskänsla. Och han slungar icke ut anathemer eller bannstråJar, utan han kämpar med blanka vapen, ger hugg och tager hugg och håller ut striden lika länge som motståndarne, hvilka han synbarligen vill öfvertyga, icke blott öfvervinna. Ernest Renan var honom icke mäktig hvarken i lärdom eller polemisk färdighet, det är af den opartiska kritiken erkändt, och Edmond Abouts finslipade och skarpa huggvärja slogs ledigt ur hans hand, när ban försökte dusten mot Dupanloup. Den enda, med hvilken biskop monseigneur Dupanloup aldrig fick öfvertaget, var den bekante redaktören af Univers, Louis Veuillot, men det är heller ingen annan som kunnat berömma sig af en seger öfver denne, ty han har en vana som till slut alldeles förstummar hans motståndare, det är att när skäl och bevis icke längre hjelpen taga till rena, rama ovettet. Det är ett temligen säkert om också just icke alldeles nobelt sätt att få behålla sista ordet. Jag läser just nu en artikel i Univers med anledning af valstriden emellan Vautrain och Victor Hugo, hvarur jag såsom prof på Veuillots stil antör följande utdrag: Likasom hr Vautrain endast varit ett: i brist på bättre-, så var hr Hugo blott ett: vi brist på värre. Så sjunken, beflackad, förnedrad, besmutsad, afskyvärd, med sina tio tusen fot orenlighet öfver hutvudet, hr Hugo än gjort sig, så är han dock ingenting annat än en mossieu-. Han tillhör icke den riktiga racen, han har icke gjort de riktiga gemenheterna. Belastad med alla de fördömelser, som det allmänna samvetet kan uttrycka, uppsästad på alla skampålar, nerspottad, nertrampad, uthvisslad, fattas det honom ändå någonting :, domstolens brännmärke är icke intryckt på hans hud. Det skulle vara det rätta diplomet. Herr Hugo har det icke, han tillhör således ännu det gamla samhället. Så länge som Paris icke valt en galerslaf, en galerslaf i utöfningen af sitt arbete, skall framtidens samhälle alltjemt ligga suckande under det förflutnas ok.Det ligger under denna ironi ett visst berättigande, den äkta och sanna pariser-radikalismen, den som är allenaherrskande i klubbarne, som har, i sin egenskap af Hans Maj:t folket sina smickrare och ottalare i pressen och på tribunen, två tredjedelar ef de 93,000 som denna gång gäfvo honom sina röter, gjorde det endast i brist på bättre. Victor Iugo är, som Veuillot säger, oaktadt allt hvad han sör för att sänka sig, för mycket herre, för mycket icomte; och hans vägran att personligen infinna sig klubben vid rue udArras för att ej genom sin lärvaro imponera på valmännen, har väckt mycken nd blod. Också var antalet af hans anhängare lenna gång mycket ringa mot förut. D. 8 Februari 871 fick han 214,169 röster och d. 7 Januari 1872 ndast 93,423, skilnaden är 120,746. Det är visserligen annt att kanske 20,000 af olika skäl voro utstrukna rån vallistorna, men skilnaden är i alla fall enorm. lan säges vara djupt gripen af sitt nederlag och har ör afsigt att lemna Paris, sedan han först iett maifest till sina valmän uttalat sin tacksamhet för em, som trott att hans närvaro i kammaren skulle a varit till någon nytta för den republikanska saken. Hvad hr Vautrain angår, så är han trots sin genskap af president i municipalrådet en för den oora mängden alldeles obekant man. Han tillhör en generation som lefde och verkade före 1851 och vilken den nuvarande föga eller intet känner till. ör öfrigt tillhör han de stilla i landena, och det voro ögst märkvärdigt, om hans närvaro i församlingen culle uträtta sådana storverk, som hans anhängare nder valperioden låtit förstå. Utgången var ända ll sista stunden osäker och ännu på sjelfva valdaen hörde jag på boulevarden stora vad hållas med mot 2 för Hugo. Det är roligt nog att se huru