Göteborgsposten – 23 januari 1872, sida 1

ut än då han först förde henne till Belgien — snarare sämre, mycket sämre. Han blef på det högsta oroad. Upptäckten rörde honom långt mer än han skulle ha förmodat att något utom hans egen person kunnat röra honom. — Huru! eade haa för sig sjelf. Skall min dotter aftyna på samma sätt som min hustru aftynade? Skall hon äfven dö för en Fairfaxs skull? Den engelske läkeren blef rådfrågad, föreskref en ny diet, men då han efter ett par veckor fann att pulsen blifvit ännu svagare, rekommenderade han ombyte af luft och omgifning — en kur som sunda förnuftet borde ha tillrådt i första ögonblicket. — Vi skola afresa till Cöln i morgon bittida. Tillsäg Target att hon packar, Clary. Du skall sofva under skuggan af den stora katedralen i morgon natt. Clarissa tackade sin far på det varmaste och brast i gråt. — Hysterisk, mumlade läkaren. — Gud ske lof att jag kommer ifrån det förskräckliga rummet, snyftade hon, der jag har så hiskliga drömmar. Derefter gick hon bort för att tillsäga Jane Target om packningen. — Jag tycker ej rätt om det der, sade doktorn allvarsamt då hon gått. De hiskliga drömmarne äro ett dåligt tecken. Men mrs Granger är mycket ung och har en förträfflig konstitution, tror jag. Förändrad omgifning och nöjet af resan torde göra mycket. Han lemnade mr Lovel som blifvit djupt tankfull. — Om hon ej snart blir bättre, skall jag telegrafera till Granger, sade han för sig sjelf. Han behöfde ej göra detta. Daniel Granger hade, sedan han hunnit halfvägs till Marseille i afsigt att genomresa Algier och Marocco, plötsligt tagit en annan kosa och begifvit sig till Liege, der han gjort ett kort uppehåll innan han for för att se sitt barn. For för att se sitt barn — ja, detta var det enda