Göteborgsposten – 23 januari 1872, sida 1

ken såsom eroupier och s. k. chef de parti. Ha hade välförståendes slagit alla planer att spräng: densamma ur hågen. Detta var pere Martins hi storia. Pere Hugos var ännu enklare. Han hade vari professor (hvarmed, då intet särskildt tillägg åtföljer. helt enkelt i Frankrike menas privatlärare) i Paris och hade påfunnit en industri att hjelpa mindre säkra kandidater igenom studentexamen, baccalauräatet, dymedelst, att han lät inskrifra sig under deras namn, passerade examen med heder och fick betyget utskrifvet i vederbörandes namn. Denna lika enkla som sinnrika procedur gick en tid för sig, men kunde naturligtvis ej gå i längden, vid sjette eller sjunde repetitionen blef knepet upptäckt och prof. Hugo, som fruktade för allvarsamma efterräkningar och att bli straffad för bedrägeri, fann för godt att lägga gränsen mellan sig och den kungliga prokuratorn esamt åchapperade för den skull till Baden. Här lefde han i många år såsom ett gammalt inventarium och hade ett dubbelt näringstång. Det ena var att på vad äta upp en middag beställd för tio personer, det andra att såsom s. k. spelprofessor mot en viss andel i vinsten sköta spelet tör personer, hvilka hade mindre erfarenhet, men mera kassa än han. Äfven han är numera afliden af en ganska naturlig dödsorsak: hans matsmältningsorganer nekade till slut alldeles att göra tjenst. Vi talade om dessa och några andra vid spelhusen i Tyskland bekanta persorer, deribland äfven ett par svenskar, då öfversten berättade mig sin egen historia. Han var af en god familj och hade fått en vårdad uppfostran, men hade redan tidigt råkat i spänning med sin slägt. År 1847 befann han sig i Baden-Baden och hade spelat olyckligt. Nu finnes det, såsom hvar och en som sett dessa ställen känner, en viss attraktionskraft som drager de lyckliga spelarne tillsammans för sig och de olyckliga för sig. Hr de B. fann sig sålunda af ödet sammanförd med fem stycken andra individer, hvilka befunno sig i samma fördömelse som han, d. v. s. voro utblottade på kontanter och resurser. De bildade ett slags ömsesidigt assuransbolag, bestående deruti att den ene efter den andre begärde respenningar af Banken samt derefter (då hvar och en som erhållit sådana är förbjuden att visa sig i spelsalongerna förrän länet är betaldt) öfverlemnade dem till en af kamraterna att dermed fresta lyckan. Men lyckan lät sig icke lockas på deras sida, utan den ena efter den andra förlorade. Belägenheten var kritisk, ty krediten på hotellerna var ftörbi. Ett förslaget hufvud kom da på den iden, att efter lottdragning en af bolaget skulle uppoffra sig, resa in till Strassbourg och taga värfning samt genast remittera den summa, för hvilken han sålt sig, till kamraterna, hvilka, då det naturligtvis icke kunde fela att nu omsider turen skulle vända sig, genast skulle åter lösköpa honom; alltsammans skulle vara en affär på högst ett par dagar. Efter åtskilliga betänkligbeter bifölls planen af samtliga, och lotten föll på hr d:r B., som mycket riktigt reste in till Strassbourg. Måltyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi. Uch utan prut blef han rekryt.. Så långt var allting godt och väl, och att han skickade in värfningspenningarne blef, såsom utgången visade, också godt och väl för honom. Någon utlösning blef aldrig af, och han hörde aldrig ens vidare talas om sina olyckskamrater från spelbanken. Men han vann sina löjtnantsepåletter i Afrika, blef kommendant och dekorerad under Krimkriget, fick öfverstegraden. under italienska fälttåget och mistade visserligen sin arm i Mexiko men blef också utnämnd till officer af Hederslegionen, hvilket, i förening med den mekaniska armen, han syntes betrakta. såsom en tillfyllestgörande ersättning. Återkommen till Paris hörde jag, hvarthelst jag kom, några namn, alltid desamma; uttalas. Det var namnen Littre, Victor Hugo; Vautrain men isynnerhet Dupanloup. Göteborgs-Posten har, gissar jag, redan fullständigt omtalat den betydelse, som dessa namn under de förflutna dagarne hatt här i Paris. I morgon skall man redan ha annat att tala om och, om man icke slömt bort dem, åtminstone ej skänka dem mera än en tillfällig uppmärksamhet. Den Littre-Dupanloupska frågan är emellertid anmärkningsvärd nog. Jag vet icke, om det finnes många i Sverige, som studerat den positivistiska filoofien, hvars apostel Littr är, men jag vågar antaga, stt de som ega någon kännedom om densamma mera ha att tacka derföre några goda uppsatser, som ör ett par tre år sedan förekommo i Revue des Deux Mondes än Littres egna skrifter. Att Littrå jelf icke är någon proselytmakare, det visar sig bland annat träffande nog af det förhållandet, att ians egen hustru och dotter äro ifriga katoliker och varenda Fredag nödga honom att faire maigre, efva på vattensoppa och fisk i stället för buljong ch kött. Jag antager således att de icke läst ett nda ord af hans skrifter, hvilket också är förhålandet med den stora allmänheten. Han är nemligen, motsats till de öfriga s. k. fllosoferna här i Frankike, der inom den vetenskapliga verlden den Couin ska skolan alltjemt herrskar, bekajad med en så linthard och svärsmält stil, att de äro ytterst få, om någonsin tagit kännedom om hans utveckling f Auguste Comtes lärosatser, och ehuru hans priniper visserligen stå i full öfverensstämmelse med en politiskt destruktiva samt matematiska och ateitiska riktningen hos en del af den nu lefvande geerationen, så kan likväl Littre icke anses bära nåon egentlig skuld för tillvaron af en sådan riktning. lans vetenskapliga förtjenster i öfrigt — han är t. i x. en utmärkt språkforskare — ha vunnit erkänande derigenom att han sedan många år tllbaka är damot af Franska institutets akademi des sciences.