Göteborgsposten – 23 januari 1872, sida 1

dier, återtog sin gamla italienska lektyr med fadern, som giorde sig långt mera besvär med att förklara spräkegenheterna för den med tre tusen punds årlig inkomst begåfvade mrs Granger, än han förr brukade för miss Lovel som ej egde en shilling. Hon tecknade ofta, men äfven denna favoritsysselsättning hade förlorat något af sitt fordna behag. Hon hade visserligen sitt barn — den enda välsignelse hon satt värde på — men det var ingen känsla af trygghet förenad med denna besittning. Hon hyste en mängd tvifvelsmål och farhågor rörande framtiden. Huru länge skulle Daniel Granger låta henne behålla sin skatt? Måste ej den dag komma då han skulle göra sina starkare anspråk gällande och hon stå ensam och öfvergifven? Hon vågade slutligen knappt tänka på framtiden så oroande förekom den henne; men hon hade hiskliga drömmar om scener af skilsmessa — hemska och onaturliga situationer, sådana som endast förekomma i drömmen, och hennes helsa led af dessa mörka farhågor. Hennes gosse hade ju äfven varit nära att dö, och hon vakade med sjuklig ängslan öfver honom, rädd för hvarje sommarfläkt som satte hans ljusa lockar i rörelse. Hon var ledsen vid Spa och längtade i hemlighet efter att komma ur landet och genomresa Tyskland bort till de aflägsnaste stränderna af Donau, men var tvungen att ha tålamod till dess hennes fars läkare — en engelsman som var bosatt i Spa — skulle förklara honom stark nog till att resa. Hon väntade alltså och hade ej mod att för sin far omtala de obestämda farhågor som plågade henne om dagen eller de hiskliga drömmar som förföljde henne om natten och hvilka hon trodde skulle fördrifvas genom resor och omvexling af vistelseort; hon väntade och fortfor att lida ända tills den store egoisten Marmaduke Lovel en vacker dag blef varse, att hans dotter ej såg bättre