Göteborgsposten – 23 januari 1872, sida 1

målet för hans resa; ej för ett enda ögonblick skulle han ha velat tillstå, att det äfven till en del var för att se sin hustru som han reste. Klockan var emellan sju och åtta en vacker Juniafton och Clarissa satt på ett fälldt träd med barnet sofvande i sina armar. Den lille hade slumrat in midt under sina lekar, och hon hade stannat qvar obenägen att störa honom. Om han fortfor att sofva, skulle hon snart kunna bära honom hem och lägga honom utan att väcka honom. Villan var blott ett litet stycke derifrån. Hon var alldeles ensam med sitt barn, sköterskan var sysselsatt med packning för resan. De skulle alla begifva sig i väg nästa morgon efter att ha intagit en tidig frukost. Hon såg ner på det slumrande barnet, under det hon sakta sjöng en raggvisa — en helt vanlig tafla, men icke mindre vacker för det — en Madonna aux champs. Så tänkte Daniel Granger, som för en half timma sedan anländt till Spa, gjort sina förfrågningar på villan och vandrat inåt skogen för att söka upp sin ende son. Moderns ansigte med ett ljuft småleende af outsäglig kärlek, läpparne halft åtskilda under det hon sakta framtrallade vaggvisan, påminte honom om en tafla af Rafael. Hon var ingenting för honom nu; men han kunde icke desto mindre uppskatta hennes skönhet, som blifvit liksom förandligad af sorgen. Han närmade sig sakta den lilla gruppen, utan att hans fotsteg förorsakade något ljud mot gräsmattan. Af fruktan att skrämma henne bibehöll han dock ej sin tystnad tills han hunnit alldeles fram, utan stannade på kort afstånd och yttrade sakta: — Man sade mig att jag skulle finna er i den här trakten tillsammans med Lovel. Hans hustru uppgaf ett rop af skrämsel och såg upp med förskräckt min. — Har ni kommit för att taga honom irrån mig?