Göteborgsposten – 22 januari 1872, sida 2

lärt konsten att säga nej då det behöfves. Det gläder mig mycket att höra dig vara lycklig med din far och den lille. Jag önskar att jag hade honom här till modell åt mig; mina egna gossar äro ingenting annat än englar. Dock skulle jag hellre vilja ha underrättelser från dig om du innehade din rätta plats — hos din man. Den der Fairfax är en skurk; jag föraktar mig sjelf derföre att jag någonsin bedt honom sätta sitt namn på en skuldsedel, och ännu mera derföre att jag var blind för hans motiver då han förliden vinter gjorde så trägna besök i min atelier. Du har sluppit undan med knapp nöd, Clary, och Gud förläne dig tillräcklig klokhet för att undvika alla dylika farliga vägar i framtiden. Alla slags predikningar läta illa ur min mun, jag vet det väl; men du minns väl hvad Portia säger: Om att göra det rätta vore lika lätt som att veta hvad som är rätt att göra, skulle alla kapell ha varit kyrkor och de fattigas kojor ha varit furstliga palatser. Hvar och en, äfven den fallne, har något tempel i sitt bröst, hvari bilden af hans närmaste och käraste är förvarad. Må mina kläder vara aldrig så nedsudlade, men min systers klädning måste vara fläckfri. Det låg en tröst i dessa goda underrättelser från hennes bror — en tröst för hviken Clarissa var mycket tacksam mot försynen. Hon skulle gerna ha velat resa till Brissel för att träffa honom, om ej hennes ständiga fruktan att råka ut för George Fairfax afhållit henne. För öfrigt skulle hon ej kunnat företaga en dylik resa utan något slags förklaring med sin far. Derföre nöjde hon sig med att stanna qvar och tillbringa en stor del af sin tid i den lugna skogen eller under de skuggrika alleerna, som ännu inga badgäster inkräktat, och der hon nästan lika fritt kunde vandra omkring med sitt barn som i Ardens lunder. (korts.)