Göteborgsposten – 22 januari 1872, sida 2

— Prof. Julius Gänther kommer att i Februari och April anordna ett par vokalmusik-soiråer i hufvudstaden. Repetitionerna dertill ha redan börjat under prot. G:s ledning; i körerna deltaga c:a 80 personer. Under inöfning äro recitativ och körer ur Mendelssohns oratorium Christus. — Stora teatern gifves nästa Onsdag för första gången Richard Wagners opera Den flygande holländaren. Rollfördelningen i denna opera är följande: Holländaren: hr Arlberg; Dalaud, norsk sjöfarande: br Willman; Senta, hans dotter: fru Stenhammar; Marit, Sentas amma: w:ll A. Jacobson; Erik, Sentas älskare: hr Dahlgren; Styrman på Dalauds skepp: hr Ohlsson. Dekorationerna äro målade af hr Ahlgrensson och maskineriet konstrueradt af hr Lindström. — Mill Basiliers nästa roll blir Lucie eller Bruden från Lamermoor och tros denna opera komma att gifvas i början af Februari månad. Afven förberedes Den Stumma med m:ll Gurli ÄÅborg som Fenella. — I N. Dagbl. Alleh. för i Lördags läses: Kammarjunkaren Gert Adolf von Yhlens jordiska qvarlefvor invigdes i går i Klara grafkapell till den sista hvilan. Den vördnadsvärde gamle var född 1790 och hade sålunda vid sin död uppnått en ålder af nära 82 år. Han var en af de sista ännu lefvande landtvärnisterna från 1808 och hade i sådan egenskap varit med på skärgårdsflottan vid Åland samt i Norrland under befäl af von Döbeln. Han tjenade sig upp till kapten och blef efter freden transporterad till Gotland, der han deltog i organisationen af den då uppsatta nationalbeväringen samt hade brydsamma förvecklingar med engelsmännen under det quasikrig, som i och för kontinentalssystemet förklarades på Napoleons befallning. 1812 tog han afsked, utnämndes till kammarjunkare vid Carl XIII:s hof och var vid sin död äldste kammarjunkaren. I sin hembygd Östergötland verkade han sedermera såsom landtbrukare intill 1865, då han stadigt bosatte sig i Stockholm. Han var gift med en fröken Rosenstjerna, blef enkling 1855 och efterlemnar en son, den om fiskerierna i Bohuslän högt förtjente Gerhard von Yhlen. Snart återstår ej mera någon af dem, som voro med i de öderdigra tiderna, och de sista, som lemna oss skola icke sakna ett minnets ord vid grafven.