Göteborgsposten – 22 januari 1872, sida 1

— — — — 2 — lingen af det ämne han så mästerligt förstår att behandla, och i likhet med hvad som under de föregående föreläsningarne varit förhållandet blef ätven Lördagens föredrag illustreradt af sångnummer med pianoackompagnement. Efter en kort inledning med afseende på de i den näst föregående föreläsningen omnämnda andliga kompositionerna af Cherubini, och sedan en musikälskarinna på ett utmärkt sätt exeqverat en sopran-aria ur en af nämnde mästares oratorier, ötvergick tal. till det egentliga ämnet tör aftonens föreläsning i ungefär följande ordalag: Det återstår nu att betrakta musikens öde i Sverige, den anda och den form hvari musiken utvecklat sig hos vår nation. Här möter oss ett ganska märkbart förhållande. Vårt folk utmärker sig för musikåliskt sinne; i medeltiden sökte man i sång och toner uttryck för sina känslor, och i moderna tider bli de svenska näktergalarne med förtjusning hörda i alla länder. Men någon modern nationalmusik ha vi ej. Naturmusiken har ej öfvergått till konstmessigt utvecklad musik. Vår nationala musik afstannade med medeltiden, och ingen öfvergång finnes från densamma till nyare tiders musik. Örsakerna härtill äro att söka dels deri att katolicismen ej slog någon djupare rot i vår nations kärna och den med densamma sammanhängande kyrkomusiken, hvarpå en nationell musik väsendtligen beror, till följe deraf ej i någon betydligare mån uppodlades, dels äro de att söka i de ständiga krigen som torde ha lagt hinder i vägen för utvecklingen af en nationell musik hos oss. Liksom i andra länder så har äfven i norden musiken till en början uppenbarat sig i visans form. Från tiden före Odens ankomst åro inga spår qvarlemnade i detta afseende, utan var det på den nordiska gudalärans poetiska grund som de första fröna till någon musik uppväxte. Skalderna uppstämde sina sånger till gudarnes lof och bland våra förfäder hade tonen och sången i Brage sin egen representant inom gudakretsen. Skalderna bildade ett särskildt stånd — i likhet med bardväsendet hos de celtiska folken — och stod i högt anseende. Sällan afslog konungen en bön som framställdes af skalden, och ofta nog utöfvade skalderna stort inflytande på rogeringsärendena. Ännu finnas qvar prof på de gamla skaldernas sånger, fastän under tidernas lopp förändrade, men melodierna äro borta. Senare påträffar man sångens representanter under benämningen lekare. förutom under åtskilliga andra benämningar, och på kämpavisornas bördiga jordmån uppspirade romanserna och riddarballaderna. Flera at dessa ballader förekomma äfven i andra länder, såsom i England, Skotland m. fl., och torde de ha blifvit öfverförda dit under tiden för vikingarnes ströftäg. Sedermera upphörde vikingatågen, men melodierna stannade qvar. Dessa ballader härleda sig från lekarne. De ha förnämligast sjungits vid hofven, såsom man kan kan finna af deras innehåll, hvilket vanligtvis har afseende på furstliga personer. Dessa sångare voro rikt begåfvade i sin konst som omfattade både toner och ord, och man fipner i de gamla melodierna en regelrätt tonbyggnad, sådan ett oförfalskadt naturligt musiksinne kunnat åstadkomma. I allmänhet utöfva de äldsta melodierna i all sin enkelhet ett öfverväldigande intryck och igenkännas på sin simplicit samt en viss omedveten skönhet, som ej röjes i senare tiders mera konventionella tonskapelser. Men den romantiska sången kunde lika litet som allt annat motstå tidens förvandlingar, och efterhand sjönko dess idkare ner till kringvandrande gycklare, vanslägtades och blefvo föremål för ett förakt så djupt! att ej ens lagen ville skydda dem. Men det poetiskt sköna dör aldrig och tonerna bibehöllo sig på folkets läppar. Då kyrkomusiken började i vårt land infördes äfven orglar, men den katolska musiken blef dock aldrig så omfattande och odlad som i de södra länderna. Gustaf I, s m gjorde så mänga förändringar i de kyrkliga förhällandena, lät äfven utgifva psalmböcker, försedda med psalmmelodier. Under hans tid, år 1523, kommo äfven lekare och sångare i åtnjutande af lagens skydd. Denne konung inkallade dessutom utländska musici och beskrifves sjelf såsom mycket musikalisk, skicklig både att spela och sjunga. Äfven hans söner voro musikaliska, och det är bekant att Erik XIV sjelf komponerade åtskilligt, hvaribland ett par psalmer. Vid hans kröning dansades fackelpolskan för första gången, och samma melodi som dertill användes har Bellman sedermera begagnat till ÅBalen på Gröna Lund. Johan III lät italienska musikanter spela vid sin taftel och äfven Carl IX var stor vän af musiken. Han hade ett eget hofkapell som vid vissa tillfällen lät höra sig. Denne konung älskade dock mest romantiska skådespel som han lät uppföra på slottet. Man känner att Gustaf Adolf äfven var varm vän af tonkonsten, ehuru de ständiga krigen ej tilläto honom att verka för densammas utveckling. Under Christinas tid infördes mera förfinade nöjen vid hofvet, och baletter uppfördes efter franskt mönster, hvari de förnämsta ädlingar deltogo. De berömdaste voro af Stjernhjelm och Lindsköld. Derjemte vidtogos stora förbättringar i hofkapellet, och konserter uppfördes hvari drottningen hade stort behag. En af hennes hofkapellmästare Andreas Dubenius har komponerat åtskilligt, och af honom är den vaggvisa som först sjöngs vid Carl XII:s vagga och sedermera sjungits vid alla generationers vaggor ända till vår tid. Från de tre Carlarnes tid är töga om musiken att omförmäla, ehuru äfven under deras tid hofkapell underhöllos. Under Fredrik I:s tid började någon utveckling i musikaliskt afseende göra sig gällaode, men ännu mera under Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas tid, då ett italienskt operasällskap inför