Göteborgsposten – 22 januari 1872, sida 1

— Får jag behålla min son? frågade hon ifrigt. — Ja, sade jag ej det? Du och Lovel skola komma med mig. Du kan slå dig ner hvar du vill; du får ett vackert anslag, till och med ett frikostigt, skulle jag tro. Du är på min ära ganska lycklig, Clarissa, då man tager ditt okloka beteende i betraktande — det enda är att du förlorat din man. — Och Arden har jag äfven förlorat. Tyckes ej denna förlust vara ett slags straff af försynen? Jag gaf ett falskt löfte af kärlek till Arden — och — och för din skull, pappa. — Slidder sladder! utropade mr Lovel otåligt; hvilken förståndig qvinna som helst skulle ha varit lycklig i din ställning, och med en sådan man som Granger, en man som rent af dyrkade dig. Dock har du nu förlorat alltsammans, och jag vill ej hålla någon moralpredikan för dig — du får plikta tillräckligt mycket dessförutan. Du är mycket lycklig som får behålla ditt barn och slipper all offentlig chikan; jag håller före att din man visat sig ganska ädelmodig. s Daniel Granger och hans hustru skildes snart derefter; skildes utan tecken till ånger — det var en mur af stolthet mellan dem. Clarissa kände bördan ef sin förvillelse, men kunde ej förmå: sig att erkänna sin ånger för den man som skjutit henne ifrån sig — så lätt, som det förekom henne. Detta sårade något hennes stolthet. Den sista morgonen ander det åkdonet väntade på dem som skulle resa, var mr Grangers styrka nära att öfvergifva honom vid skilsmessan från sonen. OClarissa var ej inne i rummet då han tog barnet till sitt bröst och det lade sina små armar kring hans hals. Han hade anordnat så att barnet skulle tillbringa så och så många veckor om året hos honom — att det skulle föras till honom då han begärde det; han ville ej öfvergifva sin skatt helt och hållet. Och dock tycktes denna skilsmessa för honom vara lika bitter som om det varit en skilsMessv för alltid.