Göteborgsposten – 22 januari 1872, sida 1

— AAA AA —— Det var så onaturligt att detta barn, som borde ha varit en så stark förenivgslänk mellan dessa båda hjertan, skulle tagas ifrån honom på detta sätt utan att han gjort sig på ringaste sätt förtjent deraf. Bitterheten mot hans husttru var alltid stark hos honom, men starkast då han tänlkte på denna förlust som hon förorsakat honom. Och huru han än ville bete sig, skulle alltid modern komma stt få hufvudparten af barnets kärlek. — Häftiga snyftningar skakade hela hans kropp modan han gaf gossen denna sista omfamning, men han satte honom lugnt ner då dörren öppnades och Olarissa inträdde i resdrägt, blek som döden men mycket lugn. Just i sista ögonblicket räckte hon sin man handlen och sade mildt: — Jag är mycket tacksam derföre att ni låter mig behålla Lovel. Jag skall alltid hålla honom till er disposition. Mr Granger fattade den tunna kalla handen och tryckte den ömt. — Det gör mig ondt att nödvändigheten bjuder en skilsmessa, sade han allvarligt ; men ödet har varit starkare än jag. Farväl. Och så skildes de åt. Mr Granger lemnade senare på dagen Ventnor, utan mål och bestämmelse, tfllbragte en afton i Ryde och försökte fundera ut hvad han skulle företaga sig. Han kunde ej ännu resa tillbaka till Arden, så mycket hade han klart för sig. Landtbruksföretag, byggnads projekter, allting mäste fortgå utan hans medverkan eller stå stilla. Det förekom henom till och med tvifrel underkastadt om han någonsin skulle återvända till det ställe han så mycket förskönat och förbättrat; att bo der ensam — såsom han bott der före sitt giftermål, det vill säga ensam med sin dotter — måste säkert vara odrägligt. Hans lif hade plötsligt förlorat allt behag. Han visse nu huru mycket hans hustru varit för honom, fastän dtras äktenskap varit så långt ifrån den fullkomliga lyckae.n