Göteborgsposten – 19 januari 1872, sida 2

försummat sma pligter, hvilkas fullgörande 1 stället öfvertagits af underlöjtnanten, och att denne för sitt välförbållande mottagit de prydnader, som numera smycka hans vadderade bröst? Eller om ej ens gemene mannen mera eger en dylik naiv uppfattning af nådens vedermälen och det sätt hvarpå de utdelas, utan just af de förhållanden, ban dagligen bevittnar, föranledes till att uppskatta dem efter sin rätta halt — hvad värde skall han då sätta på de likartade tecken (svärdswannatecknen), hvilka nyligen blifvit införda för att egga honom (trupp och underbefäl) till välförhållande? Man kan nu tvifla på, huruvida dylika ordenstecken äro af gagn vidare ens i dessa lägre grader, men så länge de finnas är det en krigsministers pligt att se till det de ej så deprecieras i värde att de förlora all betydelse. Det är detta som general Abelin genom den antydda ordern sökt åstadkomma, Samtidens antydan om det kortlifvade tidningsbifallet förekommer oss vara, lindrigast sagdt, icke fullt ädel. Äkvenledes misslyckade, om ock ej i samma grad som de tvenne senast anförda anmärkningarne, synas oss de vara, hvilka af Samtiden vidare uttalas i samma riktning. Hvad beträffar den förmodligen på kommandoväg utfärdade ordern att regementschefer vid en viss lefnadsålder skola inlemna sina afskedsansökningar, så vilja vi ej fästa oss vid den omständigheten att befallningen härom utgick vid en tidpunkt, då svenska armöns snara mobilisering icke låg inom det otänkbaras område. Den nämnda åtgärden eger fortfarande god grund. Inom flera utländska armåer eger ett dylikt förhållande rum, och väl bekant är att inom vårt land länge brukats att, när det på högre ort ansetts önskligt attinnehafvaren af en sådan förtroendesyssla skulle lemna sin befattning, en vink derom meddelats, hvilken tydligtvis alltid måst lydas. År det ej en mera grannlaga form som nu etablerats i stället för de forna personligt sårande vinkarne? Hunnen till en viss ålder måste rogementschefen, hvilken enligt grundlagen kan afskedas när som helst, inlemna sin afskedsansökan, men det är derföre ej sagdt att den emottages. Önskar han fortfarande stå qvar och är han verkligen tjenstbar — öfver hvilken fråga dock regeringen och ej han sjelf är bästa domaren — lär oftast den ingifna ansökningshandlingen återtagas. För hr Abelins utnämning till generallöjtnant efter afskedstagandet från statsrådet lär åtminstone denne sjelf ej kunna tadlas. ÄAnmärkningen skulle egentligen drabba H. M:t konungen, ty Samtidens mening kan förmodligen ej vara att statsrådets ledamöter skulle vid detta tillfälle ha begagnat sin grundlagsenliga rätt att göra underdäniga föreställningar-. När Samtiden finner det särdeles underbart att tidningspressen ej betraktat denna utnämning såsom synnerligen märklig, så få vi för vår del svara att vi verkligen funnit den vara sådan, men att det märkliga, enligt vårt förmenande, legat deri, att ändtligen en gång en hög militärisk befordran skett, der stora, allmänt erkända och insedda förtjenster blifvit belönade. Samtiden yttrar mycken betänklighet öfver denna utnämning derföre att genom densamma i händelse af krig högsta befälet öfver svenska armen saktiskt lagts i hr Abelins händer. Faktiskt är general Abelin, om krig nu skulle utbryta, chef för norra skånska infanterireg:tet. Högste befälhafvare öfver armn är deremot grundlagsenligt konungen sjelf och faktiskt i krigstillfälle den han dertill utnämner, såvidt han ej sjelf vill befälet öfvertaga. Vi känna ej de grunder, å hvilka förf. stöder sin mening att hos de genom denna -befordran. förbigångna generalmajorerna — hertigen af Dalarne, hr Möllersvärd, frih. Bildt m. fl. — skulle finnas egenskaper, som gjorde dem mera lämpliga än hr Abelin att föra svenska armåer. Men det besarade förhållandet behöfver så mycket mindre inträda, som åtskilliga äldre generallöjtnanter än hr Abelin — bland dessa hertigen af Östergötland — finnas, och äfven efter Samtidens teori skulle ju rättigheten till kommandostafven således faktiskt ligga hos dem. Vi tillhöra den del af pressens organer, hvilka gjort sig skyldiga till hvadSamtiden benämner Åotidigt beröm öfver det af hr Abelin framställda armåorganisationsförslag. Detta har ej skett derföre att försvarsplanen varit officiel, utan derföre att den förekommit oss vara den utan jemförelse bästa bland de framlagda. Vi beklaga att vi i denna fråga ej kunnat intaga samma ståndpunkt som Samtiden, på hvars omdöme vi i allmänhet sätta stort värde, men en dylik gemensamhet har här varit eå mycket omöjligare som dess ståndpunkt aldrig blifvit oss fullt klar. Det är förmodligen de fem reservanternas förslag, till hvilket tidskriften sluter sig, och villigt erkännes att det är särdeles utmärkta män — wwwwwwww —t LO Lu eo be 443 FEET Aa 42 .