Göteborgsposten – 19 januari 1872, sida 2

— Hjernan har blifvit allt för hårdt ansträngd, hvi skade han i förtroende; men vi skola nog ställa den til rätta igen. Daviel Granger gick fram till sin hustru, fattade hennes hand — det var första gången som dessa hände berört hvarandra allt sedan mötet i Austios atelier — och såg allvarligt ner på henne. — Clarissa, sade han, jag gifver er mitt hedersore på att jeg aldrig skall försöka att skilja er från er son. Hon uppgaf ett rop — ett anskri som gaf genljud i rummet — och kastade sig till sin mans bröst. — Oh, Gud välsigne er för det! snyftade hon; Gud välsigne — Hon kunde ej fortsätta för snyftningar. Mr Granger sköt henne sakta tillbaka i den trogna kammarjungfruns armar. Det var något helt annat. Han kunde respektera hennes rättigheter som moder; han kunde aldrig taga henne tillbaka som hustru. Men en tid kom hvarunder all tanka på framtiden trängdes undan af en öfverhängande fara i det närvarande. Innan nästa natt låg Clarissa yrande i hjernfeber, och under mer än en månad sväfvade hon mellan lif och död. Men vågade ej flytta henne från den otrefiiga bostaden i Soho. Lovel skickades till Ventnor med lady Geraldine och en ny sköterska. Det kunde ej göra någon skada att man för en liten tid tog honom bort från hans mor, då denna var uten medvetande. Jane Target och Daniel Granger vårdade henne jemte en sjuksköterska som tillfälligtvis blef använd och d:r Ormond som gjorde täta besök hos den sjuka. Det första hon såg då sansen återvände var hennes mans gestalt, der han satt nära sängen med ansigtet vändt mot henne och uppmärksamt gaf akt på henne. Hennes första rediga ord — svagt och i en ton af förvåning frammumlade — rörde honom djupt; men han hade tillräcklig sinnesstyrka för att dölja all rörelse. — Då hon fullkomligt tillfrisknat, skall jag resa till