Göteborgsposten – 19 januari 1872, sida 2

melse 1 alseenade på utskottsvalen. Göteborg d. 19 Januari 1872. Tvenne nummer af veckoskriften Samtiden för i år hafva utkommit, vittnande båda om befintligheten af samma egenskaper, hvilka man förut varit van att finna hos denna förtjenstfulla tidskrift: angenämt framställningssätt, gedieget innehåll och oförskräckthet vid uttalandet af en välgrundad mening. Det förefaller oss dock som om Samtiden velat göra den smakliga litterära anrättning, hvarå dess spalter ha att bjuda, ännu mera tilldragande genom att tillsätta en ny krydda: den sokratiska ironien. Annorlunda kunna åtminstone vi ej förstå de yttranden, hvilka i ärgångens första nummer fällas om ett par embetshandlingar af vår nyligen afgångne krigsminister, general Abelin. Samtidens tadel fäster uppmärksamheten på åtgärder, hvilka troligen annars blifvit förglömda, och måste, enligt vårt förmenande, åstadkomma hos hvarje upplyst och välvillig läsare en reaktion mot de tadlande anmärkningarne, den der medför såsom slutresultat begär att berömma i stället för att taga del i de klandrande orden. Den åtgärd, om hvilken främst stränga omdömen skulle vara förtjenta enligt Samtidens åsigt, är det under hr Abelins tid såsom chef för landtförsvarsdepartementet utfärdade påbud, genom hvilket de företräden i afseende på rang m. m., som dittills tillhört officerare vid de s. k. rangregementena sattes ur kraft och för framtiden beatämdes att mellån officerare ur svenska armön af samma grad endast tjenstålder eller fullmaktsdatum skulle afgöra företrädet. Den princip, som ligger till grund för det nya stadgandet, vill Samtiden ej ogilla, men hon tillägger att föreskriften icke bort få Åverka retroaktivt, så att personer verkligen blifvit beröfvade en rätt, hvarom de en gång blifvit försäkrade. Grundsatsen att lagar icke må ega retroaktiv verkan, huru giltig den än är i allmänhet, eger, så vidt vi kunna förstå, på ifrågavarande fall icke någon tillämpning. Genom att gå in vid ett rangregemente, hvars medlemmar dittills varit försäkrade om vissa yttre företräden, har man ej förvärfvat sig någon rättighet som så införlifvar sig med personligheten, att denna kränkes när rättigheten åter upphäfves. Staten å sin sida kan icke i ett fall sådant som detta meddela oåtorkalleliga rättigheter. Man må nemligen ej tro att denna rang innebar endast en tom yttre utmärkelse, utan med densamma var förenadt företrädet till vissa offentliga funktioner, och fortvaron af detta företräde visade sig kunna innebära fara för statsändamålet. Med förut gällande bestämmelser var det, t. ex. vid ett kritiskt moment under en träffning, den unge nyutnämnde gardeskaptenen som skulle, i händelse de öfverordnade ej mera vore tjenstbara, öfvertaga befälet, om ock en mängd mera lämpliga, mera erfarna, till lefnadsoch tjensteålder honom betydligt öfverlägsna hans jemlikar inom graden funnes, blott derföre att dessa senare tillhörde linien. Om nu staten. med fog anser en sådan eventualitet farlig, kunde den väl då låta förhållandet bestå, till dess alla som nu äro i tjenst vid rangregementen lemnat tjensten? ÄAmnet är för abstrakt att i en daglig tidning lämpa sig för ytterligare utredning. Och vi tro för öfrigt att om den ärade förf. i Famtiden behagade efterse i hvilken som helst Juridisk Encyklopedi han skulle finna, det regeln om att lagar ej må verka retroaktivt bör förstås med en viss restriktion — en restriktion som går i den riktning vi nu antydt. Lika oförtjent är den anmärkning, som Samtidene fört. riktar emot den, äfvenledes under hr Abelins statsrådstid utfärdade ordern att vid och inför trupp endast må bäras sådane utländska ordnar, hvilka utgöra belöning för militära tjenster. Samtiden tillägger, att denna åtgärd icke kan hafva någon rimlig nytta med sig, om icke den att förvärfva en enstaka tidnings kortlifvade bifall. För vår del tro vi att hvarje oförvillad känsla måste obehagligt beröras af anblicken att se ur barnaåldern knappt utträdda ynglingar, hvilka aldrig egt andra förtjenster än dem som lämpligare belönas med en kottiljongsdekoration än en orden, bereda sig för krigets allvarliga värf stoltserande med yttre utmärkelser, hvilka leda sitt ursprung från hoftrapporna. Men hvad tror man väl att soldaten, den simple mannen i ledet, skall tänka, när han ser den unge löjtnantens bröst vara lika fullsatt med ordensstjernor som narrkåpan med bjellror, under det hans gamle kompanichef aldrig kunnat drifva den moderna sporten längre än på sin höjd till en svärdsstjerna? Måste han ej tro att den odekorerade kompanichefen på ett oförsvarligt sätt