Göteborgsposten – 19 januari 1872, sida 2

baka till Arden, sade han för sig sjelf, och låta henne uppgöra en plan för sitt framtida lif med tillhjelp af lady Geraldines råd. Denna qvinna är en ädel menniska och den bästa vän min hustru kan ha. Sedan måste vi vidtaga någon förståndig anordning med afseende på gossen — hvilken tid han skall tillbringa hos mig och hvilken tid han skall tillbringa hos sin mor. Jag kan ej helt och hållet lemna ifrån mig min son. I alla fall skall han säkert älska henne mest. Då Clarissa slutligen blef så pass frisk att hon kunde tåla vid en flyttning, förde hennes man henne ner till Ventnor, der åsynen af hennes son, frisk och blomstrande, samt ljudet af hans första stafvelser — små fragmenter af ord, som äro ljufva för modersörat — utöfvade ett bättre indytande än all d:r Ormonds medicin. Hit anlände äfven hennes far från Nizza, der han tillbragt vintern. Han skulle ha kommit förr, omedelbart efter erhållandet af underrättelsen om Clarissas sjukdom, sade han till mr Granger: men han var en stackars bräcklig varelse och för bonom att ha blottställt sig för nordostvindarne och det omveslande klimatet i början af April skulle ha varit detsamma som att rusa rakt mot dödens käftar. Nu hade man redan hunnit till medio af Maj, och detta års Maj utmärkte sig ej för sin vanliga oblidhet. — Jag visste att min dotter var i goda händer, sade han. Daniel Granger suckade och svarade ej: Mr Lovels skarpa blick upptäckte att ej allt vur som det borde vara, och en afton då han och mr Granger voro ute på en promenad talade han rent ur med sin måg om detta förhållande. — Det har uppstått något missförstånd mellan er och Clary, sade han; jag kan se det af ert uppförande mot hvarandra. Jag som ansåg er som ett mönsterpar — fullkomligt arkadiska i er kärlek — finner nu med förundran att ni knappt tala med hvarandra.