Göteborgsposten – 18 januari 1872, sida 1

vägen, ytterst nedslagen till sinnes. En ständig fruktan att sjukdomen kunde få en olycklig utgång och ett medvetande af sitt oriktiga uppförande mot Daniel Granger nedtryckte henne. Hon gick tankspridd framåt och tog in på en oriktig gata som förde henne till Portland-place-. Plötsligt stannade hon och såg sig omkring liksom om hon blifvit väckt ur sömnen, märkte att hon gått vilse, kände igen den plats der hon befann sig och såg att hon var ett par dörrar från lady Laura Armstrongs hus. Ehuru Londonersäsongen börjat, såg det ganska tyst och stilla ut i denna praktfulla boning. Utanför väntade ett åkdon; här och der voro några upplysta fönster, men för öfrigt såg det helt dödt ut. Clarissa gick vidare till det välkända hörnhuset. Ett par fönster, hvilka Clarissa mycket väl erinrade sig såsom tillhörande lady Lauras enskilda rum, voro upplysta. Den ensliga vandrorskan, som var så djupt nedtryckt af sorg och motgång, såg tankfullt upp mot dessa fönster. Huru ofta hade hon ej fördrifvit en skymningsstund under samtal med lady Laura på denna blomsterbelastade balkong! Då hon nu betraktade den, kom det öfver henne en dåraktig undran öfver att lifvet kunde ha egt något intresse för henne på den tiden, innan hennes son blef född. — Om jag skulle förlora honom nu, skulle jag ej bli armare än jag då var, tänkte hon, men tillade efter ett ögonblicks begrundande: Ack jo, tusen gånger armare, sedan jag en gång haft honom. Hon gick ett stycke neråt gatan och återvände derefter samt dröjde under de båda fönstren med en outsäglig längtan att anförtro sina bekymmer åt den vän som bodde deruppe. Hon kände ett så stort behof af deltagande från någon som stod hennes egen klass närmare än den trogna och hederliga Jorkshireflickan. — Hon var en gång min vän, sade hon obeslutsam för sig sjelf, och tycktes hålla mycket af mig. Hon, som känner verlden så väl, bör kunna råda mig, och jag tror ej att hon skulle förråda mig. Hon är på visst sätt skyl