Göteborgsposten – 18 januari 1872, sida 1

Jan., Stockh. Riksdagen. Efter Dagbladet för i går meddela vi följande detaljer af riksdagens öppnande: Kamrarnes första sammanträde egde rum i Tisdags kl. 10 f. m. och öppnades af deras åldersordförande frih. Sprengtporten i Första och hr L. J. Hierta i Andra kammaren. De tal, med hvilka dessa herrar, hvar och en inom sin Kammare, helsade de församlade ledamöterna, lydde sålunda: Af frih. Sprengtporten: Mine herrar! Ä Det är nu till sitt sjette lagtima möte som denna högt ärade församling sammanträder; och att dess öfrerläggningar icke skola fruktlöst aflöpa, äro vi berättigade antaga, i betraktande så väl af statsverkets gynnsamma ställning, som ock våra näringars anmärkningsvärda utveckling, med hvilken alla mera omfattande fosterländska företag böra gå hand i hand. — I hvad mån de förhållanden utom oss, som framkallats af de senaste verldshändelserna eller varit verkande orsaker till deras uppkomst, äro egnade att utöfra ett inflytande å riksdagsförhandlingarne; är för oss ännu obekant; men sannolikt förefaller det likväl, att det sista ordet i försvarsfrågan icke är utsagdt, och att denna fråga, i en eller annan form måste återkomma vid våra riksdagar, intill dess det mål är uppnådt, som bäst och värdigast motsvarar landets sjelfständighets fordringar och kraf. — Hvilka öfverläggningsämnen vår rörliga tid i öfrigt kan komma att erbjuda, synes än mera ovisst; men hvilka de än må blifva, skola de utan tvifvel mötas på detta rum af en oväldig och fördomsfri granskning, så att de beslut som fattas må säkert och varaktigt leda till vårt älskade fosterlands lycka och vål. — Med dessa förhoppningar helsar jag: begynnelsen af Första kammarens arbeten och förklarar dagens sammankomst öppnad. Af hr Hierta: Mine herrar! Enligt riksdagsordningens föreskrift tillkommer mig såsom äldste riksdagsmannen inom denna församling den äran att få öppna Andra kammarens sammanträde till 1872 års riksdag och frambära det första offentliga uttrycket af våra ömsesidiga välönskningar. Ett tillfälle sådant som detta, då sinnena utan skiljaktiga meningar mötas i känslor af högaktning och vänskap, grundade på öfvertygelsen om allas fosterländska sträfvande, synes väl egnadt att gemensamt kasta en blick på de sedan en föregående sammanvaro, i den ytte verlden inträffade, nya eller för omdömet mera klarnade förhållanden, som kunna och böra inverka på våra förestående arbeten. En sådan blick omkring oss, vare sig inom en närmare eller mera vidsträckt synkrets, framkallar i högre grad, än på länge varit beskärdt, känslor af tacksamhet mot Försynen samt lyckönskningar för oss sjelfva. Vårt eget land har ur naturens sköte och ur nåringarnes lif hemtat en lekamlig välsignelse, som, rätt begagnad, skall lätta många bekymmer. Och inom de öfriga länderna, så långt civilisationen sträcker sig, hafva intrycken och följderna af det senaste krigets fasor alstrat en fordran på varaktig fred, öfver allt uttalad med en styrka, som ingen makt på lång tid skall våga trotsa och för hvars tillfredsställande en borgen Jemval ligger i den ifver, hvarmed bågen öfver allt riktas på inre eröfringar, som icke vanhedra menskligheten. Dessa sakförhållanden böra ingifva en grundad förhoppning, att de fosterländska räddhågor för en inbillad roflystnad hos öfvermaktiga grannar, hvilka icke länge sedan förmådde utöfva ett visst inflytande äfven inom detta hus, redan börjat och fortfarande skola lugna sig, samt befintliga tillgångar sålunda kunna användas till lättande af de ökade bördor, som riksförsamlingen under den nästförflutna tiden ansett sig nödsakad att pålägga de skattdragande. Om detta önskningsmål skall vinnas, kan icke afgöras i dag; men ingenting hindrar ett ömsesidigt löfte att icke lemna det ur sigte. I ett så betydelsefullt ögonblick, som detta, kan icke förbises, att vi i dag inträda i sista afdelningen af det tidskifte, för hvilket Andra kammarens ledamöter erhållit valmännens uppdrag att vara svenska folkets representanter, samt att vid slutet af detta tidskifte landet har rätt att fråga, hvad vi under detsamma förmått uträtta. Denua tanke skall bidraga att stärka oss i föresatsen att i alla öfverläggningar och beslut söka uppfylla vår skyldighet så, att 1872 års riksdag må efterlemna ett tacksåmt minne och hjelpa sina föregångare till ett vittnesbörd derom, att någonting genom representationsreformen är vunnet för fäderneslandet. Sedan i begge Kamrarne upprop af ledamöterna egt rum, afsände hvardera Kammaren kl. 12 12 en deputation för att hos konungen begära tillsättande af talmän och vice talmän. Första kammarens deputation, som anfördes af hr von Ehrenheim, bestod af följande ledamöter: hrr Ribbing, Caspersson, Santesson, Sahlin, Rydqvist, v. Hofsten, v. Braun, frih. Hamilton, v. Stockenström, Hallin och Petre. Andra kammarens deputation, som anfördes af hr Almqist, utgjordes dessutom af hrr Lithner, Grenander, Assarsson, Sundberg, Mannerskantz, Granlund, Falk, P. Olsson, Bexelius, Dabl, F. Pettersson och frih. v. Ötter.