Göteborgsposten – 17 januari 1872, sida 1

ännu mera de taburettlystna landtmannapartisternas hatfulla sinnesstämning mot ministören, hvilken derföre måste bereda sig på skarpa anfall under innevarande riksdag; men sannolikt skall oppositionen dervid anlita en ny operationsplan. Det torde icke blifva statsutskottet, som nu kommer att anlägga den mina som skall spränga ministeren i luften. Den goda finansiella ställningen är ett hinder derföre, och om än regeringen skulle begära betydligare anslag till sjöförsvarets ordnande, kan ministeren icke falla för den frågan, derest icke Andra kammarens majoritet frånträder sina vid urtima riksdagen uttalade åsigter och vill kompromettera sig lika mycket i afseende på sjöförsvaret som senast skett i afseende på landtförsvaret, hvilket icke är sannolikt. Deremot torde nu kunna motses, att det förkrossande anfallet skall utgå från konstitutionsutskottet. Fördenskull torde statsrådsprotokollen blifva med yttersta noggrannhet granskade; med god vilja och vaksamhet bör det ej blifva svårt att finna några klandervärda beslut, tillstyrkta af hvarje departementschef. Om än dessa beslut icke befinnas af den svåra beskaffenhet, att tillämpning af 107 eller 106 S regeringsformen kan af utskottets majoritet påyrkas, bör det likvisst icke blifva svårt, då dechargebetänkandet afgifves, att åstadkomma en vid detta fogad reservation, i hvilken de misshagliga regeringsbesluten framdragas, hvarigenom de kunna göras till föremål för diskussion i kamrarne, der icke blott ministerens motståndare inom, utan äfven utom landtmannapartiet skola göra sitt bästa, hvar och en efter sitt skaplynne och sina framtidsutsigter, för att åstadkomma en ny ministerkris, ty utan en sådan kan ju ingen ministerförändring inträffa, och om den förra skall medföra det resultat som åsyftas, måste den senare blifva fullständig. Till de lediga statsrådsfåtöljerna torde nog mer än tillräckligt många kandidater låta anmäla sig — vida flera än som erfordras, och man skall tvifvelsutan, då krisen utbrutit, få höra den som inom tidningspressen för landtmannapartiets talan ifrigt påyrka att den nya ministören måste tagas ur Andra kammarens majoritet, d. v. s. ur nyssnämnda parti. Men så illa kommer väl icke att ske. Denna majoritet är visserligen talrik, men ännu åtminstone har den ej befunnits utgöra någon god skola för statsmäns bildande, ätven om man i detta hänseende har mycket små anspråk. Om den ofvan antydda operationsplanen antages, så kommer uppmärksamheten företrädesvis att egnas, icke som hittills åt valen till ledamöter i statsutskottet, utan på valen till ledamöter i konstitutionsutskottet, som skall 22 2 UTE GSE problemet — bildandet af en ny ministör — skall lösas, är emellertid redan väckt äfven på ett annat håll, der man förstår att tillika iakttaga varsamhet. För ett par dagar sedan utkom i bokhandeln en broschyr: Ministerkrisen. Några anmärkningar af G. N., under hvilken signatur en öfvad skriftställare uppträder, men hvilken genom den dock ej förmått göra sig oigenkännelig. Broschyren är påtagligen skrifven med afseende på den kris som kan inträffa, ehuru till utgångspunkt tagits den kris som förliden höst egde rum. Rörande de då yppade svårigheterna att med nya ledamöter förse konseljen, angifves — sedan förf. likvisst bestämdt uttalat Åatt en konselj ur Andra kammarens majoritet svårligen kunde och alldeles icke borde bildas — som en utväg att konungen kunde hafva tillkallat någon af denna majoritets mest inflytelserika män, hr Carl Ivarson, br Sven Nilsson, eller möjligen grefve Arvid Posse (obs. den ordning hvari dessa namn äro uppställda!) och åt honom uppdragit att framlägga ett förslag till en homogen konselj, som han ansåg ega Andra kammarens förtroende, samt i öfrigt utan annat vilkor, än att åtminstone hälften af de föreslagna skulle tillhöra (landtmanna)partiet. Visserligen antyder förf. att den statsrådslista en af dessa herrar kunnat erbjuda, hade utan tvifvel varit oantaglig, men det är ju tänkbart att hvad som en gång ansetts vara skäl försöka, kan äfven pröfvas något längre fram, antingen för I så nära London, man kunde komm: