Göteborgsposten – 17 januari 1872, sida 1

så nära London, man kunde komma dit för så billigt pris, och dock var det på landet. — Vi måste afyttra en af ringorne, Jane, sade Clarissa i tveksam ton. — Jag skall bestyra om den saken. min fru — ni behöfver ej besvära er med det. Det bor en pantlånare på nästa gata. Jag skall bära dit ringen i qväll, om ni så vill. Clarissa ryste. Oerfaren som hon var, föreföll det henne nästan brottsligt att vända sig till en pantlånare. Men Jene Target var en rask flicka; hon infann sig hos pantlånaren med en så lugn uppsyn och lemnade sin adress så utan all tvekan, att mannen, ehuru först något misstänksam, trodde hennes uppgift att ringen tillhörde hennes matmor, en ung gift dame som drabbats af motgången. Hon gick hem glad i hågen och medförande femton pnud för en ring som var värd nittio. Pantlånaren trodde nog att den aldrig skulle bli igenlöst — unga gifta damer som bringas ur jemnvigten genom ett slag af ödet återvinna sällan sitt fotfäste utan glida vanligtvis nedåt, nedåt, nedåt till armodets djupaste botten. De gjorde sig i ordning för resan till Beckenham, lyckliga vid tanken på att slippa se de enformiga smutsiga gatorna och komma ifrån det ovänliga London, då en olycka inträffade som åtminstone för en tid tvang dem uppgifva planen. Lille Lovel blef sjuk. Han hade ondt för tänder, sade värdinnans hjelphustru som gerna ville tro att det onda var af så lindrig beskaffenhet som möjligt. Dessa små äro underkastade så många lidanden vid denna period af sin tillvaro. Han hade fått en allvarsam förkylning och en plågsala hackhosta, som skar Clarissa in i hjertat. Hon skickade genast efter en läkare som hennes värdinna hade rekommenderat, och han kom, såg barnet ligga i moderns knä, och denna moder var ung, skön och olycklig, hvadan han genast blef rörd till medlidande och gjorde allt hvad han kunde för att trösta. Men efter