Göteborgsposten – 16 januari 1872, sida 1

——— 2?! — Vs verkligas. I detta atscende var hon bestämd. Ej under vanärans skugga kunde hon framlefva sina dagar. Hon hade sin son. Om hon varit ensam, ytterligt öfvergifven, stående på någon isolerad klippa, endast omgifven af det ödsliga hafvet, skulle hon kanhända ha lyssnat till denna röst, som var så ytterst ljuf för henne, och gifvit vika. Men att ensam taga det rysliga steg som hon ombads att taga var en sak; att taga det med sitt barn i sina armar var en annen. Hennes fantasi som var mycket liflig framställde ett osh annat som skulle kunna hända hennes son i framtiden, ifall hon ej stode stark mot frestelsen. Hon tänkte sig honom rodnande vid blotta omnämnandet af hans mors namn. Hon tänkte sig hans själsqval då han hörde andra män tala om sina mödrar och ihågkom hvilken mörk skugga som hvilade öfver hans egen. Hon tänkte på huru hans barnsliga förstånd småningom skulle utvecklas, först till obestämd undran, sedan till rädd nyfikenhet att få veta den fatala sanningen och slutligen — skam och blygsel! — Obh, ej för verldar! utropade hon. Obh, ej för verldar! Gud bevare mig från ytterligare frestelse! Men hon inskränkte sig ej till tomma böner. Hon kände sin fara; denne man var beslutsam, samvetslös, till och med hämndfull — och hon älskade honom! Hon beslöt att lemna Brässel. Hon skulle fördjupa sig i det stora verldshvimlet i London, och sedan, när efter någon tid all möjlighet att uppspåra henne vore förbi, skulle hon taga sitt barn till någon undangömd landtlig vrå, der det fanns skogar och ängar, och der de små knubbiga fingrarne kunde plocka vackra vårblommor. Hon tillkännagaf sin afsigt för sin bror samma afton, då han temligen sent återkom vid temligen lifvad sinnesstämning derföre att han vunnit tre och en half francs på domino — on summa hvaraf han samvetsgrannt användt hvarenda styfver på cognac och sodavatten för sig och sin motspelare. Han blef förvånad, till och med förargad öfver Cla