Göteborgsposten – 16 januari 1872, sida 1

mi —— oretiskt riktig princip, men derföre godkännes icke det oförberedda, opraktiska och ensidiga sätt, hvarpå den delvis blifvit tillämpad. Hvaruti det förhastade låg i en reform, som under många år blifvit förberedd och steg för steg utförts, och hvaruti den opraktiska tilllämpningen bestod, angafs naturligtvis icke. Hutvudsaken var att med en storslagen, men ihålig fras betäcka reträtten. För landtmannapartiet, dess ledare isynnerhet, är det lika angeläget som för hvarje teaterföreståndare, att bjuda allmänheten på en omvexlande, helst ny repertoar för hvarje säsong. Derföre, då tullfrågan blifvit nedlagd, upptogs bankfrågan på repertoaren — en ypperlig fråga för vidlyttigt ordande. De flesta inom landtmannapartiet egde naturligtvis alls inga insigter i bankväsendet; men de ville lefva och dö derpå att när riksbanken, eller rättare sagdt diskonten, hvilken de identifiera med den förra, hade ondt om pengar och icke kunde bevilja alla lån som söktes, så var det privatbankernas fel, hvilka helt enkelt skrinlade riksbankens sedlar för att öka penningebristen, men släppte ut sina egna sedlar utan att ändå visa sig frikostiga mot lånsökande. Hvad som kunde öka penningetillgången hade flertalet ingen kunskap om, och de inom partiet som visste det rätta sättet vågade ej säga det, för att icke stöta sig med den lika okunniga som ömtåliga och misstänksamma majoriteten. Det hade ej gått an förut, då frihandelssystemet fick uppbära skulden för det ekonomiska betrycket, att rent ut säga: detta orsakas af missgynnande skördar, af minskad spanmålsexport och en stor införsel af brödsäd; och det gick ej heller an att säga: samma företeelser orsaka att bankens metalliska kassa minskats, att diskonten och privatbankerna icke kunna tillfredsställa allas lånebehof. Ledarnes feghet var så stor, att ingen af dem vågade säga till landtmannapartiet: gifven eder till tåls tills vi återigen hugnats med några goda skördeår, och I skolen då snart erfara att peningetillgången ökas, att riksbanken och privatbankerna få öfverflödig tillgång på den af alla eftersträfvade varan, att räntan går ner och att jordoch varuvärdena stiga. Men sådant tal, som hade vittnat om mod och förutseende, var ej öfverensstämmande med deras intresse, och för främjandet af detta uppoffrade flera representanter sitt anseende hos den kunnigare allmänheten. Slutligen kom landtmannapartiet till den åsigten att i bankfrågan kunde för näggarande ingenting göras, och så lades äfven den åsido. Då upptogs försvarsfrågan på partiets repertoar. Att betrakta den från en högsinnadt fosterländsk ståndpunkt var för landtmannapartiet omöjligt. Den betraktades som en ekonomisk fråga, under det att mycket ordades om offervillighet, blott den ingenting kostade. Ingen motsatte sig ett starkt försvar — på papperet. Man ville underkasta sig allmän värnepligt; men först skulle indelningsverket afskaffas. I detta yrkande låg naturligtvis icke ens skymten at egennytta. Så föll äfven den frågan, och det inträffade som länge utgjort målet för ledarnes inom landtmannapartiet sträfvan — en ministerkris; men den medförde icke det resultat som de beräknat. Någon ministr, tagen ur landtmannapartiets i flera afseenden defekta leder, kunde icke ens ifrågakomma, emedan detta parti icke hade några målfylliga och för öfrigt antagliga ministerkandidater att uppvisa. Det är nemligen det karakteristiska hos nämnda parti, att ehuru det utgör majoriteten i Andra kammaren och ehuru det inom sig eger åtskilliga tilltagsna partigängare, så kan dock ingen enda tillhörande detta parti uppvisas, egande det anseende bland allmänheten, hvilket dock i första rummet ovilkorligen fordras för att blifva inkallad i statsrådet. Man kan också med bestämdhet säga, att ju mera landtmannapartiets framstående män, i sin egen föreställning, trott sig komma statsrådsfåtöljerna närmare, desto mera har i verkligheten afståndet mellan det förra och de senare ökats, och utgör nu ett svalg, så bredt och så djupt, att det ej kan öfverskridas af dem, ehuru dermed ingalunda är sagdt, att de som satt sig före att uppnå