Göteborgsposten – 16 januari 1872, sida 1

Guduleplatsen innan George Fairfaxs körsven hunnit upp honom. Hon hade sina penningar i ordning att lägga i hans hand och sprang öfver den öppna platsen samt in på den trånga gata der Austin bodde, så hastigt att mr Fairfax ej fick se en skymt af henne. Han mötte den tomma vagnen och affärdade ursinnig sin ogen kusk. — Ni och er häst borde af polismyndigheten förbjudas att fortskaffa folk vidare, sade han i det han gaf mannen sin betalning. Hon måste bo mycket nära katedralen, tänkte han och tillbragte en hel timma med att patrullera fram och tillbaka på de trånga gatorna i regnet. I hvilket af dessa dystra hus hade hon sin bostad? Han blickede upp mot alla fönstren i det svaga hoppet att få se henne, men förgäfves; slutligen gick han hem till sitt hotell, trött och nedslagen. — Hon kommer undan hvarje gång, sade han för sig sjelf. Ödet är emot mig. Jag undrar om jag skall fortfara att förfölja henne tills jag blir gammal och grå? Jag känner mig redan tio år äldre, sedan den dag då hon och jag reste tillsammans. XLV. Clarissa satt bredvid sitt barn och betraktade det med all en moders ömhet. — Min älskling! min älskling! snyftade hon! är det väl svårt att motstå frestelsen för din skull? Efter detta samtal med George Fairfax hade hon gjutit många bittra tårar, ensam i det tarfliga rummet, under det Lovel sof sin eftermiddagssömn och under det mrs Lovel och Jane Target suto pratande i hvardagsrummet. Austin var ute och spelade domino på ett kaf. Hon hade gråtit vid tanken på det lif som en gång kunde ha förverkligats, men som numera aldrig kunde för