Göteborgsposten – 16 januari 1872, sida 1

kiksdags-Kaleidoskop 1872. I D. 14 Januari. I morgon församlas här åter avenska folkets representanter till lagtima riksdag, den sjette i följden efter den nya riksdagsordningens antagande. Innan förhandlingarne — och hvarföre ej tillägga: striderna och intrigerna? — börjat, terde det icke vara olämpligt att nu, liksom tillförne skett, kasta en blick på riksdagspartiernas ställning. Man må tillerkänna ett lands politiska ställning första rummet, så kan det icke nekas, att då den icke synes brydsam — och det är ej förhållandet nu — är såväl landets som representationens stämning väsentligt beroende på den allmänna ekonomiska ställningen. Från sina hemorter medföra representanterna den glädjande underrättelsen att penvingetillgången är riklig, att den med visshet skall ökas under innevarande år tillföljd dels deraf att äfven den senast inbergade grödan kommer att lemna ett ganska betydligt öfverskott för export, dels ock deraf att exporten såväl af jern som trävaror gestaltar sig särdeles gynnsamt, hvarföre ock i alla riktningar på landtbrukets och industriens område en stor liflighet och företagsamhet visar sig. De folkombud hvilka hittills gerna slagit sig till riddare pådet ekonomiska betrycket och på edet allmänt rådande missnöjet, skola tvitvelsutan nu nödgas se sig om efter andra hållpunkter. Måhända skola de i sitt innersta harmas deröfver, att statskassans ställniog är så god att ingen statsbrist möter dem, utan tvärtom ett betydligt öfverskott på de beräknade statsinkomsterna, uppgående till mer än sju millioner riksdaler. Denna företeelse är alls icke hugnesam för landtmannapartiet; hvarje dess medlem har naturligtvis icke sjelf velat blifva berörd af det ekonomiska betrycket, men desto mera velat orda om det, velat exploitera det och göra det sig till godo såsom det beqvämaste sättet att gälla för stor fosterlandsvän, till billigaste pris. Då detta parti först bildades, utgjorde både lockoch bindemedlet förespeglingen om åstadkommandet af en storartad reaktion i vår tulllagstiftning, en återgång till protektionssystemet. Derigenom skulle idet betryckta jordbruket med säkerhet räddas, inbillade sig de okunniga. Partiets ledare — de verkligt bildade — insågo visserligen att den antydda räddningsplankan var jemnt upp den sämsta som kunde anlitas; men om de sagt det rent ut, så skulle de derigenom förlorat sitt inflytande inom partiet och snart öfvergifvits af dem på hvilka de hoppades kunna stödja sig under den med visshet förutsedda vandringen uppåt till maktens tinnar. De läto derföre de rodlige dannemännen, som i allt annat ifrade för frihet, orda om och bekämpa srihandelssystemet, om hvars natur, väsende och verkningar de hade lika oklara begrepp som om magnetism, elektricitet och mera dylikt. Landtmannapartiets anborne ledare och medlemmar hade emellertid en apart mission att utföra — den att utkräfva hämnd på ministören De Geer, -roten och upphofvettill den af de konservativa hatade nya riksdagsordningen, Till denaa missions utförande medverkade icke blott landtmannapartiet i sin helhet utan äfven åtskilliga andra utom partiet, en åtgärd som icke hedrade dessa och hvilken de ganska säkert sedan ångrat, när de allt tydligare hunno inse att de, för att ådraga sig uppmärksamhet, omedvetet gått reaktionens ärender. De ofvan antydda ledarnes hat svalkades visserligen genom ministåren De Geers afgång; men de hade ändå ingen framgång i den förväntade riktningen. De kommo icke tronbimmelr, åtminstone icke dess framsida, en hårsmån närmare. Sedan det icke längre befanns lönande att göra affärer i protektionssystemet — det ohållbaraste at alla systemer — kastades det af landtmannapartiet öfverbord, under förklarande: ingen återgång påyrkas i den puvar rande tull-lagstiftningen, som hvilar på en te