ifrån henne — lära honom att förakta och glömma henne. Hön föreställde sig sjelf vandrande fram och tillbaka i Ardens park, efter att ha gjort intrång der, väntande på en förstulen skymt af sin sons ansigte. — Jag skall dö innan den tiden kommer, tänkte hon dystert. Dylika fantasier afledde hennes uppmärksamhet, då högmessan slutade och församlingen skingrades. På den stora orgeln uppstämdes ett Hallelujah af Mozart, och en eftergudstjenst pågick ännu i andra ändan af kyrkan. Clarissa låg fortfarande på knä, med ansigtet doldt i sina händer, ej försänkt i bön utan i fantasien framkallande en mängd mörka framtidstaflor. Småningom försvann hopen, så att endast några få voro qvar, de sista tonerna från orgeln brusade under det hvälfda taket; Clarissa såg upp och fann sig vara nästan ensam. Hon gick ut, men ville ej genast återvända till sitt barn. Dessa oroliga tankar hade alltför djupt upprört henne. Hon aflägsnade sig från kyrkan bort emot parken, i hopp att finna någon lugn plats der hon kunde tysta ner oron i sitt sinne för att sedan med småleendet på läpparne återkomma till sin älskling. Det var ej ett väder som kunde förleda någon till onödiga promenader. Himlen hade mörknat vid tolftiden och ett fint duggregn började falla. Gatorna blefvo hastigt folktomma, så snart gudstjensten var förbi; men Clarissa gick framåt knappt medveten om regnet och ytterst likgiltig för obehaget af detsamma. Hon hade hunnit in på den stora öppna platsen i närheten af parken, då hon hörde fotsteg bakom sig, hvilka blefvo allt hastigare, liksom om någon försökte hinna upp henne. Somliga qvinnor ha ett slags instinkt i sådana fall. Hon visste i ögonblicket, liksom till följe af någon hemligtsfull magnetism, att den man som följde henne ver George Fairfax. — Clarissa, sade en röst tätt invid hennes örs, och