Göteborgsposten – 15 januari 1872, sida 1

När de frisinnade män, hvilka utarbetade vår nya riksdagsordning, läto denna, liksom de flestassöfriga länders författningar det göra, bibehålla stadgandet om en viss census eller uppskattad årlig inkomst såsom grund för fullt politiska rättigheter, låg den åsigt, som härvid ledde dem, i öppen dag. Huru olyckligt det än är, är dock i denna vår verld utvecklingen såväl inom det intellektuella som inom andra inre områden till en viss grad beroende af och bunden vid det ekonomiska. För förvärfvandet af de kunskaper, hvilka den politiska verksamheten kräfver, erfordras att man ej helt och hållet är upptagen af striden för tillvaron. Är detta sistnämnda förhållandet, då saknas dessutom, äfven om insigten finnes, iotresset för allmänna värf, och svårt blir för den, som allvarligt pressas mellan lifvets sköldar, att upprätthålla den karakterens sjelfständighet, hvilken utgör främsta betingelsen för ett värdigt utöfvande at politiska rättigheter. Sådant kan lyckas också under tryckande förbållanden för ett fåtal, men lagar stiftas ej för fåtalet, utan för det stora flertalet. Den census, som fastställdes, var så låg, att genom densamma någon förmögenhetsaristokrati sannerligen ej bildas af de politiskt berättigade klasserna. Åtta hundra riksdaler såsom årsinkomst är en summa, den der åt en arbetarefamilj gifver garanti endast för att lifvets mest nödvändiga behof skola tillfredsställas. För hvarje år som går måste dessutom denna census-skranka förefalla än. mera obetydlig, ty penningens värde sjunker eller m. a. o. arbetslönens belopp stiger alltjemnt — åtminstone är detta fallet när man endast fäster afseende på de siffror hvilka angifva dennas penningvärde — och således blifva allt flera af de under strecket stående höjda upp öfver detsamma. Vidare finnas jemte stadgandet om 800 rdrs årlig inkomst tvenne andra alternativa censusbestämmelser fastställda, af hvilka den vigtigaste är egandet af fast egendom till värde af 1000 rdr. På de orter, der lefnadskostnaderna äro så låga att arbetarens årslön kan understiga, och derför äfven vanligen understiger, åtta hundra riksdaler, motvägas de olägenheter i politiskt afseende, som häraf kunde uppstå, genom sistanförda bestämmelse. Det är icke utan skäl som arbetaren helst använder sina besparingar på det sätt att han köper sig en liten bostad, och då lagen ej frägar efter huruvida fastigheten är intecknad eller ej, kan han säledes i verkligheten, blott genom att använda exempelvis en tiondedel af tusen riksdaler på detta sätt, erhålla den politiska rösträtt, som annars frånginge honom. Önskan att blifva fullmyndig medborgare kan derföre här tillochmed verka såsom en sporre, i det att densamma stärker hans håg för den form af besparingar, hvilken i allt fall eger den största lockelsen för honom, Vikunna derföre icke anse den väckta frågan hafva någon egentlig brännande karakter. Det var en stor reform som vidtogs; då för sex år tillbaka vår nya riksdagsordning af statsmakterna stadfästades, och de då införda förhållandena behöfva någon tid för att sätta sig, innan man åter börjar med ändringsföretag. Synnerligast i våra dagar kan det också vara skäl att tvifa på den allmänna rösträttens praktiska förträfflighet, när man blir vittne till dess verkningar inom åtskilliga länder, hvarest den är införd. Spörjsmålet om densamma är, kortligen taladt, mera en framtidsfråga än en tidsfråga. Men om en lagstiftning, synnerligast på det offentliga området, skall verka fullt nyttigt för dem, som skola följa densamma, fordras att dessa anse den såsom god och ändamålsenlig. Ingen lag åstadkommer sämre resultater än den, hvilken befolkningen anser hvila på orättvis grund, och så tyckes i icke ringa mån vara förhållandet inom vår arbetareklass med hänseende till nu gällande politiska vallag. Låter det ej dessutom tänka sig att, om ock fodran på allmän rösträtt f. n. måste förkastas, ändock några andra folkmedvetandet mera tillfredsställande valbestämmelser än de nuvarande skulle kunna införas, utan skada för statslifvets jemna gång? Mellan motsatta ytterligheter gifves en medelväg, och äfven till det rätta målet kan det vara — .— —