Göteborgsposten – 12 januari 1872, sida 1

— —————————— — — —— — sätta en gräns för det. Nåväl, fortfar. Du fann Fairfax der och du lät honom qvarhälla dig och sedan —: — Min man kom, och det blef en ryslig scen; han slog mr Fairfax till goltvet. — Naturligtvis. Jag högaktar honom för det. — Och under ett par minuter trodde jag att han var död, sade Clarissa med en rysning, hvarefter hon fortfor med sin berättelse, omtalande huruledes Daniel Granger hotat med att skilja henne från sitt barn. — Det var hårdt, sade Austin; men jag tror att du gjort bäst i att förhålla dig passiv. Det är högst naturligt, att han i början skulle taga denna sak något allvarsamt; men om en liten tid skulle hans harm ha mildrats. Hvad du nu gjort skall endast vidga klyftan. — Jag har mitt barn, sade Clarissa. — Ja, men du skulle ha haft det i alla fall. Grangers hotelse var blott lösa ord. Han kunde ej beröfva dig vården om din son. — Han skall kanhända försöka att åstadkomma äktenskapsskilnad. Han tror mig vara den eländigasto varelse i verldan. Ä — Äktenskapsskilnad — bah! Äktenskapsskilnad erhålles ej så lätt. Hvad du är barnslig, Clarissa! — I alla händelser ämnade han föra mig med skam tillbaka till pappa, Jag skulle aldrig ha kunnat uthärda det. Min egen far skulle kanske ha trott mig vara brottslig. Åter färgades Clarissas kinder af en stark rodnad. Hon erinrade sig den Septemberafton i Qvarngården, då hennes far uttryckt sitt hat mot George Fairfax och hans slägt. — Din far skulle ha varit klok nog att taga sitt barn i försvar, vill jag förmoda, svarade Austin, ehuru han ej är en person för hvars beteende jag skulle vilja ansvara. Nen denna oenighet mellan dig och din man måste biläggas Clary. — Den skall aldrig biläggas.