Göteborgsposten – 11 januari 1872, sida 1

kunna undvara sin förste dansör hr Scharff och efter hvad jag erfarit om följderna af dennes olycksfall, lära dessa bli så svåra att teatern svårligen någonsin mera kan få nytta af honom som dansör, hvaremot goda förhoppningar finnas om hans återställande till helsan i så måtto, att han kan pröfva sina krafter i det reciterade skådespelet. Det tredje brefvet, som jag öppnade, var onekligen för mig det mest kärkomna af dem alla. Det var ett litet privatbref från Robert Watt, som han hade lagt in i en af sina korrespondenser och som nu sändes mig från Dagens Nyheders byrå. Hade de amerikanska frimärkena genast sqvallrat om hvarifrån det förskref sig, skulle det helt visst ha blifvit icke det tredje utan det första af dem jag öppnade. Watt hade, berättade han, efter ett högst intressant besök i Mormonstaten sagt farväl till de sista dagarnes helige och hade nu begett sig till verldsstadeu Newyork. Han hade ännu endast tillbragt en dag i denna stad, men insåg dock att den skulle lemna honom tusentals öfverraskningar. Bland annat hade han haft lyckan attiden aflägsna Westerns hufvudstad träffa en gammal bekant Christina Nilsson, hvilken, som bekant, för ögonblicket ger operaföreställningar i Newyork. Efter någon tids vistande derstädes går Watt till Washington och slutligen till Baltimore för att besöka kompositören Asger Hammerik. Men dermed är också den långa och på nya intryck så rika resan afslutad. Sista dagarne i Februari skola vi troligen kunna åter hälsa vår vän här i Köpenhamn, hvarest han då ämnar hvila ut, samla hvad han sett och upplefvat och så någon gång under loppet af året öka raden af sina föregående resebeskrifningar med en ny om Amerika. Det fjerde brefvet ger mig ett slående bevis på huru vidskepliga eller väl rättare sagdt huru lätttrogna till ock med förmöget folk i vår goda hufvudstad kan vara ännu i vårt upplysta århundrade. Brefvet förskrifver sig från en vän, som. är anställd vid kriminaloch polisrätten och som understundom är så vänlig att låta mig få reda på de intressantaste mål, som der förekomma. Denna gång berättar han om ett egendomligt slags amerikansk humbug. En fiffig jylländare begaf sig, sedan han här hemma försökt sig på åtskilliga lefnadsyrken, till Amerika, men då han i tolf år hade uppehållit sig i detta underverkens land vände han tillbaka i besittning af en som det tycktes mycket nyttig och för öfrigt för honom sjelf mycket inbringande hemlighet. Han kunde kurera folk efter den s. k. Mesmerska metoden. Enligt sin egen utsago var han nemligen begäfvad med en naturlig elektrisk ström, som han nu öfverförde på de sjuke, dels genom att bestryka dem med sina händer, dels på det sättet att han i ett glas vatten lade två vanliga nycklar, som han beständigt bar på sig i fickan. De troende patienterna togo försigtigt i glaset med ett stycke sidentyg, på der att ingenting af elektriciteten skulle gå bort och sväljde derpå ned den helsobringande drycken. Inbillningskraften kan, som man vet, ha ett högst märkligt inflytande på den menskliga organismen och hos den elektriske doktorns patienter verkade han till och med derhän att de som oftast spårade utveckling af värme i kroppen och om natten till och med föllo i stark svettning, då de hade druckit af det på ett så egendomligt sätt signade vattnet. Polisen hade emellertid fått nys om saken och då sagde myndighet befann sig alldeles utom elektricitetens inverkan blef den amerikanske doktorn tilltalad och har nu efter ransakningens slut blifvit dömd att till Köpenhamns fattigkassa erlägga en plikt, som han dock utan svårighet bör kunna komma ut med att betala, då han haft många patienter, hvilka allesammans fått till honom erlägga en större eller mindre afgift, från 4 till 100 rdr sv. I ett femte bref berättar man mig att första delen af de föreläsningar, hvilka d:r Brandes för närvarande häller vid universitetet, alla redan äro under tryckning; en nyhet kom jag berättar mina syenska. läsare med särskildt intresse, derföre att jag betraktar dessa föreläsningar som de bästa, hvilka hållits här vid universitetet sedan Steffens dagar och derföre att det alltså måste glädja mig mycket, att de som tryckt bok bli tillgängliga ej allenast hemma utan äfven -hinsidan Sudet-Det sjette brefvet slutligen, det sista, hvars innehåll egnar sig till att framläggas inför offentligheten berör en sak, som säkert inom kort tid skall bli en cause clebre här i Köpenhamn. Dess preliminärer ligga redan något tillbaka i tiden. Det kan väl nu vara omkring ett halft år sedan, då en yngre militärläkare i en medicinsk tidskrift offentliggjorde en artikel, som mycket skarpt uttalade sig mot det mutningssystem, som kommit i svang vid utfärdande af sjukdomsattester åt värnepligtige. Också af honom hade man med tillhjelp af en temligen betydlig penningsumma sökt att förskaffa sig en attest, för otjenstbarhet och för att göra skandalen ännu mera graverande var den som gjorde mutförsöket — medlem af danska Landsthinget. Denna sistnämnda omständighet kräfde naturligtvis nödvändigheten att den ifrågavarande läkaren skulle offentliggöra vederbörande folkethingsledamotens namn, och resultatet af sakens första akt blef att gårdsegaren P. Hansen nedlade sitt mandat som medlem af riksdagen. Hela historien hade emellertid till den grad blifvit föremål för större och mindre tidningsartiklar, att ej heller krigsministeriet ansåg sig kunna tiga stilla. Man affordrade den unge läkaren en förklaring öfver de beskyllningar som hans artikel innehållit mot läkareståndet i allmänhet, en kommission nedsattes, som skulle undersöka saken och två af hufvudstadens mest ansedda militärläkare, af hvilka den ene för öfrigt äfven har namn som dramatisk författare, ha för ögonblicket ingalunda de bästa utsigter till att den krigsrätt, som nedsatts för att bedöma deras handlingssätt, skall komma till ett för dem synnerligt gynnsamt resultat. Ett passande vederlag i klingande mynt skall nemligen ha bevekt dem till att