Göteborgsposten – 11 januari 1872, sida 1

— viga henne i förtroendet. Hon hade blifvit underrättad om den till påföljande dagen tillämnade afresan, och att hon med sin bror samt tjenstepersonalen skulle resa tillbaka till Arden, under det mr Granger och hans hustru reste åt ett annat håll. Denna besynnerliga anordning förvånade henne ej litet. Warman var sysselsatt med att packa, derunder hon klagade öfver att ha så mycket att göra på så kort tid, och visste ingenting om hvad som händt vid Rue du Chevalier Bayard sedan mr Fairfax afskickat vagnen. — Det måste ha inträffat något, miss, annars skulle er pappa ej fått dessa griller i hufvudet —resa tillbaka så hufvudstupa som om det gällde ett stort vad. Och jag som ej sett allt hvad jag ville se och ej har köpt så mycket som en nåldyna att taga med mig hem till mina vänner. Jag hade en hel månad på mig, tyckte jag, så att det var ingen anledning till brådska, och nu hinner jag ej ens sticka näsan utom dörren innan vi skola resa härifrån! Det är verkligen för ledsamt. — Jag betviflar ej att pappa har giltiga skäl till sitt handlingssätt, svarade miss Granger med värdighet. — Naturligtvis miss; rika personer ha alltid giltiga skäl till att göra allt hvad de vilja! anmärkte Warman. Skymningen inträffade slutligen, den efterlängtade skymningen, då försöket skulle utföras. Clarissa hade tagit på sig en af sina mörkaste klädningar och lånade en liten svart halmhatt af sin kammarjungfru. Denna hufvudbonad och pelskappan tog hon ej på sig förrän i sista ögonblicket, ty det var alltid anledning att mr Granger kunde komma in. Klockan half sex gick Jane Target in i barnkammaren och hemtade den årsgamle arfvingen till Arden. Han var alltid glad öfver att få komma in till sin mor och visade äfven denna afton sin förtjusning deröfver. Jane höll vakt vid dörren, under det Clarissa påtog kappa och hatt samt svepte in barnet, först i en varm pelsfodrad kofta och derefter i en tjock schal. De hade ingen mössa