Göteborgsposten – 11 januari 1872, sida 1

qvar, ty ett sällskap, hvari äfven jag befann mig, har gjort mördande anfall på de stackars små djuren itrots af att vi nästan allesammans voro Darvinister och följaktligen måste ha ett fullkomligt klart medvetande om, att vår gourmandiska passion i sjelfva verket förledde oss till att äta upp våra egna slägtingar. Jag har kommit hem frän detta sällskap, visserligen icke utan att beklaga att jag måst lemna det goda vinet och de nästan lika goda infallen, men jag har det oaktadt återvändt hem, emedan jag alltid haft en viss svaghet för att uppfylla mina pligter och isynnerhet är den lydigaste slaf under pligter, som jag sjelf pålagt mig. Midtunder frukosten kom jag ihåg att jag straxt måste börja på mitt veckobref till Göteborg for så vidt som det skulle kunna afgå härifrån på den med redaktionen en gång aftalade tiden. Alltså tömde jag mitt glas och satt en qvarts timma derefter vid mitt skrifbord. Jag hade doppat pennan och skulle just börja på att skrifva, då jag märkte att alla de vackra saker jag hade att förtälja i verkligheten reducerade sig till ingenting. Under det jag för att samla mina tankar tog mig en promenad af och an på golfvet föll min blick på ett litet bord, hvarå min gamla städerska i allmänhet brukar att placera mina bref. Jag studsade; der hade ju idag formligen uppmarscherat en hel här af skriftliga utgjutelser från alla verldens kanter. Konvoluterna hade de mest olika format och de mest olika färger, men alla buro de mitt namn och min adress. Ett ögonblick blef jag betänksam stående framför bordet. Innehöllo alla dessa sirliga biljetter endast mer eller mindre granna nyårsönskningar, ja, då torde det hända att det goda lynnet försvunne och brefvet till Göteborg komme att torka in! Men det fanns ju äfven en annan möjlighet: kanske innehöllo ett och annat af brefven nägra af dessa nyheter, som den stora allmänheten anar intressera oss journalister och som hon derföre understundom tillsänder oss. Min nyfikenhet retades och jag liksom kände i luften att fru Fortuna denna gång skulle: vara mig bevågen. Följaktligen öppnade jag brefven. Söker och I skolen finna, heter det, jag sökte och fann långt mer än jag hade vågat hoppas. Redan det första brefvet tilldrog sig min uppmärksamhet. Jag läste och läste, stod der verkligen så som jag läste? Ja, onekligen och under brefvet stod på köpet namnet på en ung fru, som jag visste under ingen förevänning skulle berätta mig annat än hvad hon sjelf noga visste vara sannt. Biljetten hade följande lydelse: Bäste Paul Pry! Min syster var här för ett ögonblick sedan och bad mig sända Er underrättelse om en händelse som har satt henne och mig och hela vår omgifning i uppståndelse. Som Ni vet skall hon imorgon på bal till etatsrådets. Hon var utledsen på alla sina gamla baltoiletter och hade derföre till ombyte köpt sig ett klädningstyg af hvitt moll, öfversälladt med de vackraste gröna blad. Jag är öfvertygad att hon i denna drägt skulle ha blifvit förtrollande och att Ni om Ni fått se henne deri skulle ha blifvit ännu mera intagen i henne än Ni redan är. Men tyvärr detta får Ni icke. Klädningen är uppbränd. Vänta skall Ni få höra. Igår afton kommer Alma hem till oss. Min syster visar henne klädningen, som sömmerskan nyss skickat hem. Men för allt i verlden, utbrister Alma, du ämnar väl ej gå på bal i den der klädningen?? — IIvarföre icke?, fråga vi båda en smula stötta. Vi tro nemligen att Alma ej finner klädningen vackar nog. Men orsaken var en helt annan. En af hennes väninnor hade, berättade hon, för en vecka sedan haft en liknande klädning på en bal och dagen derefter insjuknat i förgiftningssymptomer. De vackra gröna bladen innehöllo nemligen arsenik, som under dansen hade trängt in i de af värmen öppnade porerna. Ni kan föreställa Er min systers förskräckelse. Klädningen blef undersökt och befanns arsenikhaltig. Den handlande, som sålt tyget, blef mycket ledsen, men förklarade att han varit okunnig om saken och erbjöd min syster gratis ett annat klädningstyg och försäkrade att ej en tum mera skulle bli såldt af det förgiftade. Jag vill derföre ej utsätta hans namn, men ger Er för öfrigt tillåtelse att begagna min skrifvelse på hvilket sätt Ni sjelf finner för godt. Som man ser har jag i fullt mått begagnat mig af denna tillåtelse. Skulle någon af er mina Jäsarinnor, bli förälskad i balklädningar med gröna blommor eller blad, så vet ni nu hvilken fara som hotar er, så framt ni ej först låter undersöka den gröna färgen. Sedan jag skrifvit och afsändt en liten biljett, hvari jag bad min älskvärda brefskrifverska framföra en lyckönskan till systern öfver den så lyckligt undsluppna faran samt min allraunderdånigaste anhållan om kottiljongen på etatsrådets bal, öppnade jag brefvet n:o 2. Om det möjligtvis intresserar er — hette det i detta — Åkan jag lemna er några upplysningar om våra teaterförhållanden. Folkteatern ämnar med början af nya året att i stor skala lägga an på publikens intresse och penningar. Förutom Pictorien Sardous bekanta lustspel Les vieux garcons, hvilken under titeln En Pebersvend skall spelas i en bearbetning af Robert Watt, ämnar kammarrådet Lange också snart att uppföra en af Fritz Holst företagen genomgående bearbetning af Octave Feuillets stora drama La Tentation samt några mindre lustspel hvaribland ett med den pikanta titeln Hvorfor man elsker. Kasino ämnar öfverraska med en ung debutant hr Schytte, fordom redaktör af Odense Ävis hvarjemte äfven denna teater har ett stort franskt, helaftonsstycke under instudering. Kungliga teatern svärmar som bekant, ej för nyheter: der håller man sig till baletten. Men för den ser det mörkt ut i framtiden. Bournonville lärer svårligen för alltid Iviga henne i förtroendet... Hon b