Göteborgsposten – 10 januari 1872, sida 2

tillfälle ha uttalat de försonligaste afsigter. Han hade bl. a. förklarat, att om nya svårigheter skulle uppdyka, så vore han beredd att inkalla England till skiljedomare. La France anmärker härtill, att om Bismarck ville så bestämdt ha krig, så borde Frankrike väntat, tills det förklarades, och ej sjelf förklarat det. Mot denna anmärkning torde kunna genmälas, att krigsförklaringens utfärdande helt visst endast var dikteradt af militära skäl. Napoleon ville ha försprång framför Preussen, i hopp att kunna tränga som en kil in mellan de tyska Nordoch Sydstaterna. Hade denna plan kunnat utföras, så hade mycket kanske blifvit annorlunda. Men franska armåns otörlåtligt dåliga utrustning omöjliggjorde planens utförande, och den vigtigaste undersökningen skall derför bli den, som riktas på denna del af saken, på orsakerna till armns dåliga utrustningstillstånd. De förutgående diplomatiska kontroverserna äro af midre betydenhet; ty, såsom Gramont sagt, det är tydligt, att man i Preussen ville kriget; ja, man ville det både i Preussen och Frankrike, emedan ställningen blifvit olidlig och det ena kabinettet lika litet som det andra kunde uthärda att bära den black, hvarmed det ömsesidiga misstroendet belade do båda antagonisternas handlingskraft vid utförandet af deras planer. Frankrikes nationalförsamling har d. 4 d:s valt ett utskott om 15 medlemmar för att diskutera Jules Simons nya undervisningslag. Största delen af dessa utskottsmedlemmar tillhöra det klerikala partiet, hvarför man väntar, att utskottets majoritet skall komma att förkasta de väsentligaste bestämmelserna i lagen. Thiers skall dock i ett samtal med några deputerade hafva yttrat, att han icke tviflade om att kunna ena alla partier i församlingen rörande såväl undervisningsfrågan som armens omorganisation. Och Times korresp. i Paris är af den tanken, att församlingen likväl skall i den afgörande stunden antaga förslaget om obligatorisk folkundervisning. Endast 2 af alla de femton utskottsmedlemmarne, neml. Carnot och Ricard äro gunstigt stämda för Simons förslag. Bland de 13 finnas erkebiskopen af Orlåans, abbå Jatfr och Keller, hvilka äro de mest förbittrade motståndarne till den obligatoriska undervisningen, som utgör förslagets kärna. Temps yttrar härtill: Majoriteten vill ej hemta någon lärdom af de grymma händelser vi genomgått. Der främlingen erkänner, att det förnämsta verktyget för hans framgångar varit skolläraren, svara våra lagstiftare, att folkundervisningen är af ingen betydelse i denna sak och att det är en kränkning mot familjefadrens frihet att tvinga föräldrarne till att gifva sina barn ett minimum af kunskaper. Sådane äro de ider, som dikterat nästan alla utskottsvalen. Man torde erinra sig med hvilken enstämmighet generalråden nyligen uttalat önskningar till förmån för tvångsundervisningen ; utskottsvalen stå i en bedröflig motsats till denna rörelse inom departementsförsamlingarne, hvilken dock understöddes af allmänhetens lika enstämmiga uttalanden. Allt är likväl icke förloradt; om man måste tvifla på ett af dylika elementer sammansatt utskott, så återstår likväl för lagens anhängare möjligheten af en växande tryckning från allmänna opinionens sida och den styrka, som den offentliga diskussionen måste gifva åt deras sak. Det hån, hvarmed de tyska tidningarne omtala denna utskottstillsättning, skall väl icke heller vara utan någon inverkan. Så säger Köln. Zeit.: När man ser sådant, kan man sannerligen icke begripa, huru det varit möjligt, att den franska nationen kunnat så länge kallas Åden mest civiliserade i verlden. Man må emellertid hoppas det bästa, ty skulle nationalförsamlingens majoritet motsätta sig en tidsenlig lösning af denna hvarje folks lifsfråga, då skall den allmänna meningen endast gifva Garibaldi alltför rätt, när han påstår, att församlingen usurperar sin makt och att den ej längre representerar folkviljan. Det vill nästan synas som att det skall hl; alvar af nlanan att hugga aånefäriar hvilka