Göteborgsposten – 10 januari 1872, sida 2

af min lön under den tid jag varit i er tjenst; dem erbjuder jag er af godt hjerta. — Ni godhjertade flicka! sade Clarissa rörd af detta nya prof på trohet; men om jag aldrig skulle kunna betala igen penningarne! — Åh, det har ingen fara; men om ni också ej skulle kunna göra det, sörjer jag ej för det. Om ni ej tager penningarne, skall jag kasta dem på elden. Clarissa samtyckte till att begagna sig af penningarne. Hon skulle naturligtvis bli i stånd att betala igen dem. Hon hade obestämdt hopp om att kunna förtjena penningar såsom ritlärarinna i någon aflägsen stad på kontinenten der de kunde lefva för billigt pris. Huru angenämt det skulle vara att arbeta för sitt barn! mycket angenämare än att vara en millionärs hustru och kläda detta barn i purpur och fint linne som ej kostade henne någonting. Hon tillbragte några timmar med att öfverse och ordna sina juveler. Af allesamman utvalde hon endast ett par till hälften med diamanter infattade guldringar för att ha till reserv i nödens stund. Dessa voro af Daniel Grangers gåfvor allt hvad hon ville taga med sig. Hon skref en förteckning öfver sina dyrbarheter med en anmärkning vid de två ringarne, att hon tillegnat sig dem, samt lade denna förteckning på locket af sitt juvelskrin. Derefter skref hon ett bref till sin man — blott några rader — hvari hon omtalade huruledes hon beslutat taga sitt barn bort med sig, och huruledes hon till sitt sista andedrag skulle motstå hvarje försök som kunde göras att beröfva henne det. Om jag vore den brottsliga och eländiga varelse ni tror mig vara, skref hon, skulle jag frivilligt afstå från min älskling, heldre än att förnedra honom genom beröringen med en så djupt fallen qvinna. Men huru orätt jag än kan ha handlat mot er, har jag ej förverkat rätten till mitt barns kärlek. (Forts.)