Göteborgsposten – 10 januari 1872, sida 2

Frän Utlandet. Den forne utrikesministern under kejsardömet, hertig de Gramont, har i dagarne återigen stått inför den komite, som har att pröfva Septemberregeringens handlingar. Hertigen förklarade genast vid början af förhöret, att han heldre skulle vilja tåla hvilka tillvitelser som helst, än afslöja utrikesministeriets hemligheter. Han sade det vara sin pligt att iakttaga tystnad om allt hvad som tillhörde kejsardömets diplomati, under den tid han var utrikesminister. Man hade redan blottat allt för mycket. Före kampen hade man kunnat ingå vissa allianser, erhålla vissa understöd, hvilka nederlaget beröfvat Frankrike. Tillfrågad, hvarför han tillagt en fras till den beryktade depeschen af d. 5 Juli (hvilken mening afsåg den skymf, som tillfogats Benedetti af konungen af Preussen), blef Gramont svaret skyldig — så berättar åtminstone en korresp. till Köln. Zeit. Enligt en annan version har hertigen framlagt för komirn tvenne aktstycken af vigt, hvilka båda äro daterade d. 13 Juli, således två dagar före krigsförklaringens utfärdande: det första af dessa aktstycken är en depesch från lord Loftus, Englands sändebud i Berlin, som deri redogör för ett samtal med furst Bismarck, hvilken han i sin regerings namn lyckönskat i anledning af den fredliga lösningen af den hohenzollernska tvistefrågan. Det språk, som hr v. Bismarck begagnade, hvilken för sin del ej trodde, att allt var slut, gjorde ett lifligt intryck på det britiska sändebudet. Den tyske kansleren uttalade först tvifvel om, huruvida Frankrike ansåg sig fullt tillfredsställdt. Förutsatt att så vore, hade enl. hans förmenande de stormakter, som understödt i Berlin de franska fordringarne, till pligt att äfven uttryckligt erkänna den moderation och försonlighet, hvarå Preussen gifvit ett exempel. Men detta är icke allt, tillade Bismarck. Det är nödvändigt, att Frankrike återtager och desavouerar de ekymfliga uttryck, som fällts i lagstiftande församlingen. Men ätven detta är ännu icke allt: det är nödvändigt, att Frankrike, i det att det fäster afseende vid den upprättelse, som vi gifva det, afstår från alla baktankar i fråga om Frankrikes omgestaltning. Lord Loftus skyndade att meddela sin regering detta samtal. Af detta framgick, att Preussen var beslutet till ett krig och att det ville låta det utbryta för ett eller annat mellankommande falls skull. Samtidigt med det att lord Loftus tog detta steg hos Bismarck, begaf sig lord Lyons, Englands sändebud i Paris, till br de Gramont, för att på samma sätt lyckönska honom med anledning af lösningen af en fråga, som man trodde vara uppgjord. Hertigens hållning skildras i den andra depeschen, som framlades inför komiten. Hertigen skulle vid detta