Göteborgsposten – 10 januari 1872, sida 1

inga skäl att förakta honom nu heller. Han var medveten om att han bar ett obehagligt synbart märke efter föregående aftons strid. Daniel Grangers kraftiga slag hade nemligen åstadkommit en förgförändring i huden — hvad en simpel karl skulle ha kallat ett blått öga. Äfven han hade utdelat slag under den korta striden ; men intet af dem hade haft en så kraftig verkan som Yorkshiremannens. På mr Grarger syntes inga spår efter striden. — Jag ansåg det såsom en skyldighet mot mrs Granger att besöka er, började George Fairfax, för att förklara hennes andel i gårdagens affär. — Fortsätt, sir. Den gamla historien, naturligtvis — mrs Granger är oskyldig, det är blott skenet som är emot henne, — Så vidt henne beträffar, var vårt möte i går en ren tillfällighet. Hon kom för att besöka en annan person. — Verkligen! Mr Austin, målaren, förmodar jag? — en man som målade hennes porträtt och som ej hade någon vidare bekantskap med henne än den detta arbete föranledde. En mycket angenäm person, tycks det, eftersom hon brukade besöka honom hvarje eftermiddag. Jag förmodar att samma slags tillfällighet som i går förde er dit äfven öfriga dagar fört er dit samtidigt med henne? — Mrs Granger for dit för att träffa sin bror. — Sin bror? — Ja, Austin Lovel, annars mr Austin, målaren. Jag har lofvat bonom att ej förråda hans identitet; men jag anser mig fri från mitt löfte nu — för att rättfärdiga hans syster. — Menar ni att den man som kom till detta hus såsom främling är min hustrus bror? — Ja. — Hvilken falskhet! Och detta är den qvinna till hvilken jag satte min tillit!