Göteborgsposten – 10 januari 1872, sida 1

3 5 — 2 — — val, orinrande om honom att det skulle göra ett godt intryck att se såsom ledamot i Andra kammaren en arbetare, och som har ett så stort antal kontrollanter bakom sigt — så antogo många att just dessa kandidater skulle undfå en stor röstöfvervigt vid valet. Det var visserligen icke ett stort antal valmän, som i Fredags inställde sig på rådbuset för att aflemna sina valsedlar, endast omkring 2250; men om man tager i betraktande att ganska stora ansträngningar blifvit gjorda, med den påtöljd att röstsplittring ganska lätt kunnat uppstå, så är det tillfredsställande, att de två som blefvo till riksdagsmän utsedda, neml. hrr Wallden och Edlund, hvardera erhöll nära dubbelt flera röster än den tredje i ordningen, hr Ljungberg, ehuru alla upptänkliga åtgärder användts för att genomdritva hans val af en fraktion som sjelf behagar kalla sig rörolsepartiet, men som ändå ej kunde förskaffa honom mer än 604 röster. Med valets utgång har såväl hufvudstaden, som den stora allmänheten, representationen och äfven de valda skäl till belåtenhet. De två nyvalda riksdagsmännen åtnjuta stort anseende för kunskaper och redbarhet, och ingen af dem har visat en större åtrå till det ifrågavarande förtroendet än som öfverensstämmer med grannlagenhetens fordringar). I afseende på prof. Edlunds val till riksdagsman kan visserligen anmärkas att han derigenom ryckes ifrån sin vetenskapliga verksamhet och att han nu, vid uppnådda 52 år, tvingats beträda en bana, som för honom icke blott är ny, utan för honom främmande, under det att intetdera var fallet med statsrådet Carlson, om han blifvit vald, och det kan väl icke gerna bestridas, att såsom riksdagsman är den senares egenskaper den förres öfverlägsna. Hvad som nu i väsendtlig mån bidrog dertill att hr Carlson icke blef vald, var tvifvelsutan ovissheten om hans valbarhet. Ganska många befarade att hans val kunde ogillas och med den påföljd att hr Ljungberg möjligen gått in. Så som röstfördelningen nu gestaltade sig, hade dock nyss antydda omständighet icke kunnat inträffa. Hr Ljungberg har varit en lika ihärdig som långvarig kandidat till ett rum på Stockholmsbänken i den nya representationen. Han har beständigt fallit igenom, och då det nu visar sig att sympatierna för honom icke ökats, utan fasthellre betydligt minskats, hvartill han sjelf och äfven hans förespråkare verksamt bidragit, så förmodar jag att han, för att undgå hvad vid universiteterna menas med en candidatus perpetuus, efter detta tager sin hand från politiken och med större nit egnar sig åt de tjensteåligganden, för hvilka ban är ganska väl aflönad. Ehuru fabrikör Svanberg numera endast hyllar den moderata protektionismen, och ingen kan bestrida att han såsom yrkesidkare är ganska verksam samt mycket nitisk såsom härvarande handtverksförenings ordförande, erhöll han dock vid valet endast 285 röster, hvaraf den slutsatsen torde böra dragas att icke ens de moderata protektionisternas antal är större här. Det är lätt begripligt att de tidningar, som icke fått sina kandidater valda, skola dermed finna sig missbelåtna. Men komiskt förefaller det emellertid, att just den tidning, som ifrigast förordade hrr Ljungberg och Hagerman och som var så säker om seger, att tidningen två dagar före valet förklarade: om. hrr Wallden och Edlund torde icke hvarken vara mycket att säga, eller ens behöfva mycket ordas, skyndade, sedan de förra fallit igenom och de senare blifvit valda, meddela, att den i tidningarne förda striden rö) Den tidning som ifrigast lade sig ut för hrr Ljungbergs och Hagermans val, ogillade med mycken skärpa att Dagbladet, som utgifves af hr Wallden, hade meddelat insända uppsatser. hvari hans kandidatur förordades, men förteg naturligtvis att Dagbladets redaktion för egen del, och af grannlagenhetsskäl, afhållit sig ifrån allt deltagande i valstriden. Om hvarje tidnings spalter skulle stängas äfven för insända uppsatser rörande ett förestående riksdagsmannaval, derföre att i dessa tidningens utgifvare blef som kandidat till valet föreslagen, så, ifall man ville hlndra allt uttalande i tidningen rörande ett sådant val, behöfdes ju blott att någon uppställde samtlige tidningsutgifvarne i den staden såsom kandidater. Att de undanbådo sig förtroendet vore ej tillräckligt, enär de i alla fall kunde bli valda.