Göteborgsposten – 9 januari 1872, sida 1

Göteborg d. 9 Januari 1872. Att engelsmännen, i trots af de republikanska sympatier som stundom derstädes lagts i dagen, likväl utgöra ett mycket rojalistiskt folk, har man länge vetat. De senaste dagarnes händelser ha ytterligare bekräftat satsens sanning. Sällan har väl annorstädes en tronföljares sjukdom väckt så stort och allmänt deltagande inom det land, hvars tron han en gång skall bestiga, som prinsens af af Walessjukdom har väckt i England. Tusentals hafva de telegrammer varit, hvilka i Sandringham efterfrågat prinsens tillstånd, affärslifvet: har kännt sig tryckt, fonderna hafva fallit och förhandlingarne i sjelfva Tichborneprocessen hafva afbrutits, medan domaren underrättat juryn och publiken om innehållet i dagens bulletin. Faktum, befintligheten af en dylik stark konungslighet, är obestridlig, men huru låter det sig törklara att denna känsla nästan till öfverdrift förekommer i ett land med så utpregladt demokratiska åsigter som England? Först och främst har man alltid der befunnit sig val af att en monarkisk beståndsdel ingått i det anvars i många hänseenden republikanska samhällsskicket, och engelsmannen, såsom medlem af en praktisk nation, uppställer under sådant förhållande icke några spetsfundiga frågor derom, huruvida det ej ur teoretisk synpunkt vore mera följdenligt att helt och hållet låta den monarkiska klädnaden falla. Engelsmännen äro i politiskt afseende ett demokratiskt folk, men de äro det icke i samma grad på det sociala området. Här qvarstå på ett förunderligt sätt reminiscenser ända från den tid då landet utgjorde ett feodalsplittradt samfund, och i följd af sedens och vanans höfd blickar ännu landtbefolkningen, med en ödmjukhet väl stor för att tillhöra vår tid, upp till grefskapets stora jordegare. Spetsen i denna arkitektonik är kronan; hon är takresningen å den byggnad, i hvilken man trifves så väl, och redan derför att man ej vill bryta med sedvänjor, som blifvit dyrbara, kan man icke undvara henne. De anförda omständigheterna äro emellertid ej tillräckliga såsom förklaringsgrunder för det utomordentliga, för att icke säga exempellösa, deltagande hvarmed engelska folket följt de olika faserna i den furstlige tronföljarens lifsfarliga sjukdom. Tydligtvis har för detta funnits äfven ett särskilt motiv — fruktan för republiken. Namnet, liksom begreppet: republik utöfvar numera icke samma förskräckande inverkan, som det i den gamla goda tiden egde på lättrörda sinnen. Man hör ordet uttalas, man tänker på hvad detsamma innebär, och man nöjer sig med att såsom praktisk man aflägsna frågan med den förklaringen att hon ännu icke för en rymlig tid kan och bör ställas på dagordningen. Men. den egendomliga omständighet, som gör att man litet hvar måste skygga tillbaka för den moderna republikens apostlar och deras läror, är den, att det mål de sträfva till är den s. k. socialistiska republiken, d. v. s. ett mot våra bestående eganderättsförhållanden fientligt samhällsskick. Republiken för att vara möjlig måste hvila på dygden såsom sin grundval, yttrade vår moderna samhällsläras upphofsman. Men förhåller det sig i verkligheten så? Ser man på den förnämsta, faktiskt bestående republiken, mötes man af korruption, falhet, egennytta, flärd, kortligen af alla de republikanska dygdernas motsatser. Men detta, skall man hoppas, utgör något öfvergående; betänkligare är att den republikanska teorien i sin nyaste form uppträder med principer, hvilka innehålla dessa och kanske ännu större fel i sittisköte. Häri ligger anledningen till att man med ifver griper om hvarje skyddsmedel emot den fara, som hotar — och ett sådant tror man sig hafva funnit äfven deri att prinsen af Wales fortfarande får vara vid lif. Englands tronen närmast stående furste är icke särskilt öfverlägsen iintellektuelt hänseende: man har ju tillochmed häraf velat deducera en stor lämplighet hos honom för att vara regent i ett land med parlamentariskt styrelsesätt. Men den omständigheten att han fortfarande får förblifva vid lif innebär dock en borgen för att ej något svagt förmyndare