Göteborgsposten – 9 januari 1872, sida 1

Straxt efter klockan nio hörde hon dörren till yttre rummet öppnas och karlsteg ljuda mot golfvet — hennes mans steg. Dörren mellan de båda rummen stod till hälften öppen. Hon kunde höra hvarje ord som uttalades; hon kunde se Daniel Grangers gestalt, lång, rak och stel, under det han stod vid bordet samtalande med mrs Brobson. — Jag reser tillbaka till Arden i öfvermorgon, Brobson, sade han; var god haf allting i ordning tilldess. — Ja bevars, sir, allting skall vara i ordning. Och jag skall bli riktigt glad öfver att få komma tillbaka igen från denna otrefliga stad. Daniel Granger fäste sig ej vid anmärkningen. — Thorsdags morgon således, mrs Brobson, kom ihåg det. Tåget går klockan sju, så att ni får vara mycket tidigt uppe. — Ju tidigare afresan sker desto bättre är det i mitt tycke. — Det gläder mig att höra; jag går in och kastar en blick på mitt barn — i sömn, förmodar jag? — Ja, sir. Han gick in i det dunkelt upplysta rummet, ej väntande sig att få se den knäböjande gestalten vid bädden. Han spratt till litet då han blef den varse och stannade som om det varit pestsmitta i vägen. Hvad han än kunde känna eller tänka, kunde han dock ej gerna befalla sin hustru att lemna platsen vid hennes sons bädd. Hennes son! Ja, deri låg svårigheten. Huru långt han än kunde skjuta henne bort från sig sjelf, kunde han dock ej alldeles upplösa det bandet. Han skulle göra sitt bästa; men i kommande dagar torde hans son sätta sig upp emot honom och välja att följa den brottsliga modern. Han hade älskat henne så innerligt, hyst en så fullständig tillit till henne, och hans vrede mot henne var derföre så mycket starkare. Han kunde ej förlåta henne att hon gjort honom till en så svag narr. Hennes egen vanära — och han ansåg henne vara den skändligaste