Göteborgsposten – 9 januari 1872, sida 1

gers befallning rörande afresan på Thorsdags morgon torde endast vara en list. Hon lade sig ner på en soffa nära barnets bädd och låtsade sofva tills sköterskan gått till sängs; derefter lyssnade hon och vakade hela natten igenom. Iogen kom. Morgonen dagades och fann hennes barn ännu ljuft slumrande. Hon smålog åt sin egen dårskap och satte sig ånyo att betrakta honom. Hvad hade hon fruktat? Daniel Granger var ingen varulf. Han skulle ej taga hennes barn från henne. Hennes barn! Tanken på att gossen var hans barn framställde sig mycket sällan för henne. Dock hade hon fått en ganska fruktansvärd påminnelse derom genom dessa bittra ord af hennes man: Tror ni att det är något gemensamt mellan min son och er efter denna afton: Mellan Daniel Granger och henne torde det bli en skilsmessa, en evig skilsmessa; men ingen varelse kunde finnas, nog grym att beröfva henne sitt barn. Hon stannade hos honom medan hans morgontvagning pågick; såg honom sprattla i vattnet med den barnsliga ysterhet som mödrar älska att skåda; såg honom iklädas det fina linnet och den vackra blå barnrocken med spetsar och broderier. Hon dröjde hos honom tills klockan slog nio, då hon gick till sitt toilettrum, mycket blek och medtagen efter sin sömnlösa natt. I korridoren mötte hon sin man. Han gjorde en långsam böjning på hufvudet vid åsynen af henne, liksom om han skulle ha helsat på en främling hvilken han mötte i sitt eget hus. — Jag önskar att samtala med er en fjerdedels timma, sade han. Hvilken tid passar er bäst? — När ni behagar. Jag skall vara i mitt toilettrum, svarade hon lugnt. Utom sig af ifver att lära känna sitt öde, utropade hon derefter : Oh, Daniel, skola vi verkligen resa tillbaka till Arden i morgon? — Fi skola ej resa, sade han. Mina barn resa i morgon. För er ämnar jag anordna på annat sätt.