Göteborgsposten – 8 januari 1872, sida 1

Nya Teatern. På denna scen har under de båda senaste helgdagarne spelats för utsålda hus. Trettondedagen gafs Hedbergs komedi Det skadar inte! och en liten efterpjes. I går uppfördes operetten Frihetsbröderna under vanligt ljudeligt bifall. — Dir. Ahman har inbjudit enskildt till abonnement, åt hvilket vi uppriktigt önska den framgång, hans sträfvanden. att vidmakthålla ett godt sällskap härstädes förtjena. Åtskilligt lockande förberedes på denna scen, såsom skådespelet solnedgången af den danske pseudonymen Carit Etlar; det i Stockholm med framgång gifna lustspelet Fransyskt skall det vara!, operetten Benoits Papiljotter, hvarjemte Shakspeares stora tragedi Othello instuderas. Derefter väntas hr Edv. Stjernström, för hvars skull sällskapet inöfvar er helt ny ropertoire, upptagande flertalet af de stycken, i hvilka han under sin konstnärsbana skördat bestiende triumfer. Således en lofvande saiscn. I går afton gåfvos åtskilliga småpjeser, af hvilka isynnerhet den Böghska uppstufningen af gamle Jovial, här kallad Herr Grylle og hans Viser, tycktes högligen roa publiken, som genom hr Hougaards förtjenstfulla: spel hölls vid den muntraste stämning. I den här förut bekanta komedien Salig Ferdinand utvecklade hr Cetti en ganska anmärkningsvärd förmåga i att med abandon och liflighet utföra en genuit fransysk lustspelsroll. Mindre teatern. För den stora tramgång, ådagalagd genom goda hus och starka applåder, hvilken här liksom på andra ställen i Sverige blifvit Cettiska skådespelaresällskapet till del har detta icke ensamt att tacka de aktningsvärda förmågor, hvilka onekligen finnas inom sällskapet. Till framgången har repertoaren i kanske lika hög grad som skådespelarepersonalen bidragit. Icke så som om den förra skulle vara af någon särskilt framstående halt; vi tro att det svenska skådespelaresällskap, som samtidigt gästar vår stad, har att uppvisa en repertoar, hvilken i inre värde och framför alit i mångsidighet mäter sig med, om icke ötverträffar, det Cettiska sällskapets. Men de stycken, eom af detta senare uppföras, äro väl aspassade efter krafterna; de ega vidare nyhetens beheg, ty om de också förut blifvit gifna i öfverflyttning till svenskt språk, så hafva de likväl i sin ursprungliga, nationella drägt en egendomlig prägel, som låter dem för oss framstå nästan som nya. Så är förbållandet äfven med Hostrups En Spurv i Tranedands, hvilken i Lördags gick öfver Mindre teaterns scen. Man märkte på åtskilliga förhållanden, på i stycket förekommande hänsyftningar m. m, att tvenne decennier förflutit sedan det författades, men flertalet af de handlande personerna kunna anses typiska äfven för vår tid. På hr Cettilott hade det fallit att återgifva styckets hufvudparti, skräddaregesällen Peder Rarns roll, och det lif och den verve, hvarmed denne routinerade skådespelare löste sin uppgift, berättigade de ofta förnyade bifallsrop, med hvilka den särdeles tacksamt stämda publiken helsade honom. Det är emellertid en visserligen oundviklig, men ändock beklaglig nödvändighet vid de ambulatoriska trupperna att samme person måste tagas i anspråk i så många och så olika riktningar. Härigenom hindras aktören från den koncentration af sina anlag, hvilken skulle föra honom till konstens spets, och det är stora anspråk, hvilka ställas äfven på åskådaren, när man sålunda anmodar honom till att förglömma, det samma personlighet, som nu måste undergå en burlesk förvridning tör att framställa den löjlige skräddaregesällen från Helsingör, nyligen återgifvit de ädla bilderna af Axel i de ygifte och af ÅBrand. Nekas kan icke att hr C. konseqvent och skickligt genomförde sin uppfattning af Peder Ravns ro!l, men det kan ifrågasättas huruvida icke sjeifva uppfattningen blifvit en annan, om rollen öfverlemnats exempelvis åt hr Hougaard, ehuru vi gerna medgifva att figur och sångresurser gjorde den nuv. innehafvaren mera lämplig. I hr Hougaards konsterfarna hand antog den af förf. löst skizuerade kjöbenhavnske skomakaren Tokkerups person, framställande en handtver