Göteborgsposten – 8 januari 1872, sida 1

stirrande på den liflösa gestalten, under pet Daniel Granger gick för att träffa portvakten. Huset vor stort och vid denna tid på aftonen voro de flesta hydesgästerna utgångna, hvarjemte Austins atelier råkade vara beliigen alldeles midt öfver inkörsporten. Allt detta gjorde att ingen hört George Fairfaxes fall. Mr Granger förklarade helt kort alt herrn deruppe hade fallit och slagit sig — ville portvakten hemta närmaste läkare? Mannen såg på honom något misstänksamt. Den vackra damens ankomst i skymningen; en tillåst dörr; danne medelåldrigo engolsmans ifver att komma in i rummen — och nu ett fall, och den unge engelsmannen skadad. Kanske hade ett mord blifvit begånget deruppe. Portvaktens uppskrämda fantasi framställde hyad som komma skulle i ganska mörka färger — huset vanryktadt med anledning af detta brott och beröfvadt alla sina hyresgilster. Portvakten var en äldre man och hed alldeles ingen böjelse för att byta om husgudar. — Hvad har häodt deruppe? frågade han. Jug tror att jag gjorde klokast i att hemta en polisman. — Det står er fritt blott ni jemte honom skaffar hit en läkare, svarade Daniel Granger kallt, hvarefter han vände sig om på klacken och gick tillbaka uppför trapporna. Han genomsnokado de tomma rummen med ett ljus i handen, tills han fann en vattenkaraffin, hvarefter han åter föll på knä bredvid sin fiende och stänkte vatten i hans ansigte, men med en så kall min som om han återkallat lifvot hos en hund och dertill en hund på hvilken han ej satte något värde. George Fairfax öppnade sina ögon mycket långsamt och började jämra sig. — Oh Gud, mitt hufvud! sade han. Det förekom honom som om han låg vid foten af en brant kulle — på en skarpt sluttande plan, med fötterna uppåt — och dertill erfor han en känsla af qväfning, som om hans strupe varit full af blod. Han tyckte att det