Göteborgsposten – 8 januari 1872, sida 1

hustru, skulle han ej hastigare ha kännt igen den eller varit mera säker på dess identitet. Han tog den i sin hand och tryckte till på en fjeder, under det han fortfarande höll ljuset i sin andra hand. Smycket öppnade sig och han blef varse den bruna hårlocken samt inskriptionen: Af ClarissaHan såg på sin hustru med ett småleende — ett sådant småleende! — Ni kunde ha kostat på er älskare någonting bättre än ett souvenir i andra hand, sade han. Clerissas blick flyttade sig från det änvu likbleka ansigtet med dess hemskt tillslutna ögon, endast för att ett par sekunder hvila på det olycksaliga smycket. — Jag gaf det till min svägerska, sade hon likgiltigt. Himlen vete huru han kommit öfver det. Derpå tillade hon i förändrad ton: Hvarföre gör ni ej något för honom? Hvarföre hemtar ni ej hit någon? Vill ni att han skall dö? — Ja. Tror ni att någonting mindre än hans död skulle tillfredsställa mig? Men oroa er icke; jag ämnar ej döda horom. Nyss var jag färdig att göra det i hettan. Men nu kan han vara ganska trygg. Hvad skall det tjena till att taga slut på honom. Ni äro båda inblandade i denna sak. — Ni kan döda mig om ni vill, sade Clariesa. Utom för mitt barns skull har jag föga lust att lefva. — För ert barns skull! upprepade hennes man föraktligt. Tror ni att det är något gemensamt mellan min son och er efter denna afton? Han släppte smycket på George Fairfaxis bröst med en föraktlig åtbörd, liksom om han kastat bort någon orenlighet. — Jag skall gå och hemta någon, sado han, Låt ej er förvirring komma er att glömma, att mannen behöfver all den luft han kan få. Ni gjorde bäst i att flytta er ifrån honom. Clarissa lydde mekaniskt. Hon flyttade sig ett stycke