Göteborgsposten – 4 januari 1872, sida 1

något orolig vid tanken på det hon gjort. Hon hade kanhända gått för långt. Det h.do varit något i hennes fars utseende, då han frågade efter odressen, som gjort henne orolig. Han hode gått; gått då, utan tvifrel, för att upptäcka sin hustrus motiver till dessa sällsamma besök. Miss Granger kunde af oro ej företaga sig någonting, såsom hon sade till sig sjelf, utan begaf sig upp i barnkammaren och ställde sig att betrakta sin lille halfbror, der han låg och sof, — Om någonting skulle hända, tänkte hon — och den händelse hon dunkelt anade var en som skulle lemna barnet moderlöst — skulle jag anse det vara min skyldighet att öfvervaka hans uppfostran. Ingen skulle kunna säga att jag vore afundsjuk på den bror som beröfvat mig mitt arf. G XLI. Det ver skymning då Clarissas åkdon körde in på Rue du Chevalier Bayard, och den stora klockan i Notre Dame slog fem. Hon hade gjort sina skyldighetsvisiter, deltagit i den vanliga salongskonversationen på de olika ställena och kände sig trött. Hon tyckte sig inandas nytt lif då hon närmade sig sin brors bostad. Här var fri yttranderätt mellan själar som sympatiserade — ej den stereotypa konversation som rörde förhållandena i stora verlden, nya skådespel och ryktbara operasångare. Hon stannade ej för att göra några frågor till portvakten; det var ej hennes vana att göra detta. Hon hade hittills alltid funnit Austin eller åtminstone Austins hustru bemma vid denna timma. Hon gick hastigt uppför den mörka trappan, der aldrig någon lampa lyste främlingen. Den yttre dörren stod på glänt, hvilket ej var något så ovanligt att Clarissa blef förvånad deraf. Hon gick in i salongen; denna var mörk och tom, men en af de dub