Göteborgsposten – 4 januari 1872, sida 1

ALI. D. Tf. DOUnlCI ———— ———— —U— derfund med att de aktier, hvarpå de endast inbetalt 10 rdr, i Berlin och Hamburg inbetaltes med 15 rdr mera, stormade de naturligtvis in på vexelörerna och ville sälja. Dessa skrefvo till Hamburg och Berlin, men det är klart att consortiet der, de enda inonehatvarne af aktier, ogerna köpa flera aktier än de allaredan hade och de gjorde de allra största ansträngningar för att bli dem qvitt. Men det tjenade till ingenting. Danskarne voro dem för listiga och de nödgades till att för höga priser uppköpa för en half million rdr aktier, innan de gåfvo efter för att sätta en dam för ytterligare tillbud låta det konstladt uppskrufvade priset sjunka så lågt, att man slutligen ej ville sälja. De tyska bankirerna fingo således tillräckligt tydliga bevis på att de denna gång hade blifvit dragna vid näsan af die dummen Dänen, i det dessa istället för att låta förleda sig af de höga priserna till att köpa, tvärtom tvungo tyskarne till att svälja sin egen sköna soppa, d. v. s. att sjelfva uppköpa aktier till de uppskrutvade priserna. Detta bör ha visat dem att det var alldeles på tok med deras spekulationer i danska penningar och de försökte derföre att draga sig ur spelet med hvarjehanda undanflykter. Man hyser, som sagdt, misstro till banken och af alla våra affärsmän är derföre också baron Gedalia den ende, som har velat ingå i bankstyrelsen. Men är då baron Gedalia ingen duglig affärsman? Jo, visserligen, han är måhända tillochmed en af våra allradugligaste, men han kan långtifrån räknas till våra försigtigaste, han inlåter sig ganska ofta på mycket, som han allrahelst icke borde lägga sig ombord med och har på det hela taget en nästan -faible för projekter. Sålunda har han nyligen i Hamburg och Berlin opererat med ett projekt till en international bank, som skulle grundas med ett kapital af 40 millioner (alla beräkningar äro i danskt mynt), men de tyska kapitalisterna ha, så vidt man vet, ej varit synnerligt hugade till-att gå in på hans planer. Ni känner kanske för öfrigt ej till ett annat af samme baron Gedalias projekter: Det är rätt lustigt. Men vi måste först gå något tillbaka i tiden, nemligen till den tidpunkt, då Spanien ännu icke var lycksaliggjordt med bans italienska höghet prins Amadeo. Ni erinrar er nog att Europas furstar just icke brydde sig så särdeles mycket om den äran att i några år agera Spaniens konung och derefter möjligen förpassas ur denna verlden medelst en dolkstöt eller ett revolverskott. Då ryckte plötsligen baron Gedalia en vacker dag upp med en kandidat till den lediga tronen och kandidaten var vår konungs broder, prins Hans. I sin egenskap af spansk konsul hade baronen satt sig i förbindelse med den dåvarande spanska regeringen och bade, efter hvad man tror sig veta, verkligen också efter vidlyftiga förbandlingar kommit till ett resultat. Man hade i Spanien gått in på hans förslag och der fattades nu ej stort annat än att den ifrågavarande prinsen också skulle sluta sig till det. Så gick baron Gedalia till prinsen. Men denne, som svårligen har kännt till att den egendomlige underhandlaren verkligen stod i stor ynnest hos den spanska regeringen, mottog financieren kyligt och tycktes vara föga böjd för att med honom diskutera saken. Prinsen bjöd ej en gång baron Gedalia en cigarr. Detta fällde utslaget. När man erbjuder en krona och ej til! tacksamhet ens blir bjuden på en cigarr, sade baron Gedalia, så må hin förnya anbudet. Och dermed kastade han hela sin konungamakare-plan öfver bord. Men ponera istället, att prinsen verkligen hade bjudit baronen på den omtalte cigarren — ja, då sutte han kanbända nu på Spaniens tron. Men vi återvända till nutiden. Jag meddelade nyss en notis särskildt för affärsmännen. Tillåt mig göra detsamma för the sportsmen. Foreningen til den zedle Hesteavls Fremme har haft ett möte här i staden. På detta beslöts att äfven i år en kapplöpning skall ega rum vid Eremitaget, oaktadt den som anställdes förliden sommar lemnade en underbalans af 2000 rdr. Med anledning af dessa ljusa utsigter äro redan flera kapplöpningshästar förskrifna från England. I vår träneringsanstalt, som står under uppsigt af löjtnant v. d. Maase, finnas f. n. 13 hästar. För öfrigt omtalas det, att anstalten lärer få en konkurrent, i det en engelsman har anländt hit som ämnar anlägga en privat träneringsanstalv på Österbro. Ja, nu återstår ej stort mera att berätta. Ty köpenhamnaren håller julferier och hvilar ut efter årets ansträngningar. Man samlas omkring granen och på kalaser och har i allmänhet just ingenting annat för sig än att tillbringa tiden i familjens och familjernas sköt... Jo, det är sannt, man går på teatern eller, rättare sagdt, man strömmar till teatrarne, hvilka hvarje afton kunna låta -den röda lyktan berätta för publiken, att Julen äfven för dem är en källa till glädje. Men just derföre att salongerna fyllas af sig sjelfva, behöfvas inga nyheter som lockmat. Det är också endast kungliga teatern, som kan uppvisa några få dylika. Man har spelat Tartuffe i ny öfversättning af hr Alfred Flinch, en god öfversättning, som inför den franska anapsestiska alexandrinen på vår danska scen. Rosenkilde var Tartuffe och spelade med stor talang, ehuru rollen, hvilket hvar och en, som känner vår store danske skådespelare, kan säga sig sjelf, ej egentligen ligger för honom. På det hela taget är uppförandet af-Tartuffel, en värderik föreställning, vida värderikare än teaterns andra nyhet en ny balett af Bournonville, som kallas: Et Eventyr i Billeder samt är ett slags scenisk illustration till H. C. Andersens saga om Den standhaftige Tinsoldat, men i alltför hög grad saknar ett rimligt innehåll. Baletten skulle också troligen mycket snart försvinna från repertoiren, om densamma ej vore särdeles användbar, i ett visst temligen egendomligt hänseende. Personalen deri kan spela om den än är aldrig så förkyld och detta är onekligen på det hon gjort. Hon hade kanbeldörrar s