Göteborgsposten – 3 januari 1872, sida 2

ientliga anda under bela det borgerliga kriet, anföras depescher af Russell, yttranden v Gladstone, åtskilliga tidningsartiklar och en nassa vittnesmål; en trogen berättelse lemnas om underhandlingarne i Richmond, hvilka förles genom förmedling af den engelske och franske konsuln i Charleston och, efter hvad let påstås, afsigtligen hemlighöllos för wabingtonsregeringen. Men synnerlig vigt lägzes på det erkännande, som britiska regeringen sjelf gjort, då hon i första artikeln i wahingtonsfördraget uttalat på vänskapligt sätt sitt beklagande öfver att Alabama och andra artyg lyckats undkomma ur de britiska hamarne och öfver de förhärjningar, som dessa artyg begått. Engelska regeringen har visserligen uttaat ett dylikt beklagande, men att motparten begagnar detsamma, hvilket uppfattades och usgasa såsom en rent tormell eftergift mot merikanarnes kränkta ömtålighet, för att röja varje hinder ur vägen för ytterligare utjemningsförhandlingar, som ett vapen, hvilket han can för sig använda, det skulle icke mindre fverraska de britiska ombud, som deltagit i ådslagen, än synas för det engelska folket som ett brott mot tro och lofven. För att inet tvifvel må förefinnas om den skada, som Sydstaternas kapare tillfogat Nordstaterna, ervålla alla dessa kryssare — Sumter, Nashrille, Florida, Alabama, Tuscalaosa, Retribuion, Georgia, Tallahassee Chickamanga, Shehandoah — hvar sin särskilda lefnadsbeskrifing, i hvilken deras äfventyr skildras ända ill de minsta detaljer. I denna nymodiga skeppskalender, tror Unionsregeringen sig afva klart ådagalagt, att Storbritannien stillaigande medgaf byggandet och utrustandet af le nämnda rebellfartygen till stor skada för Förenta Staterna, mot hvilka det var förbunlet att iakttaga en vänskaplig hållning. För att göra Englands dåliga sinnelag lesto mera påfallande, anställer boken en emförelse mellan Storbritanniens hållning och len, som intogs af andra makter, såsom Belgien, Frankrike, Nederländerna, Portugal, Preussen, Spanien, Brasilien, hvilka samtliga inder det stora kriget icke gåfvo Förenta Staterna någon eller åtminstone icke någon allvarlig orsak till klagan. Med stöd af denna framställning af förnållandena hvilken naturligtvis icke är höjd sfver all kritik, ordnar den amerikanska regeringen sina anspråk på skadeersättning under följande afdelningar: 1. För omedelbar förlust genom sydstatskapares förstörande af nordstatsfartyg och deras laddningar; 2. För de kostnader, som uppstått för Unionen af dessa kapares förföljande; 3. För de förluster, som uppkommit genom amer rikanska kofferdifartygs öfverssyttande till amerikanska flaggan; 4. För stegringen i sjöassuranser; 5. För krigets förlängning och den sto a tillökningen i de kostnader, som upprorets undertryckande förorsakade; 6. Räntegodtgörelse om 7 )? för alla ofvan nämnda förluster, och föreslås d. 1 Juli 1863 som den tid, hvarifrån denna godtgörelse skall räknas. Om Unionen i sjelfva verket skulle på fullt allvar uppställa de ofvan aåmnda fordringarne, så skulle de af senator Sumner förut resta anspråken, hvilka på sin tid väckte en så stor barm i England och tillochmed i Amerika mötte motsägelse från flera håll, icke allenast ha tagits till basis, utan äfven öfverstigits; då skulle — för att begagna ett amerikanskt uttryck — denna kasus vara ett alldeles afskyvärdt odjur, hvars svans är i sin fulla utveckling längre, än något odjurs i naturhistorien. Man må blott betänka storleken i de summor, som kunna sammanfattas under de nämnda sex rubrikerna. Aldra minst lika mycket, om icke mer än Frankrike måste nu betala tili Tyskland, men först beqvämade sig till att betala, då dess armer blitvit öfverallt slagna, dess kejsare tillfångatagen, dess hufvudstad eröfrad, dess starkaste fästningar intagna, en stor del af dess område fientligt besatt, dess hjelpkällor grundligt förstörda, kortligen intet hopp på någon omkastning till något bättre mera fanns. Hvaremot Amerika nu fordrar lika offer af England för tvistiga frågor, hvilka tillåta olika tolkningar, och dertill utan att motståndarne ännu mätit sina krafter. Det är otänkbart, att England skulle gå in på sådana anspråk. Afdelningen fem, som fordrar ersättning för krigets förlängning, skulle redan ensam pålägga engelsmännen en kontribution af 7200 millioner rdr svenskt, ty Unionens krigskostnader uppgingo årligen till 3600 mill., och att kampen endast genom Englands förvållande varade i två hela år längre, än nödigt, är ett påstående, som redaa länge varit i Amerika mycket utbredt och der funnit stark tilltro. IIvad betyder mot dessa anspråk den summa af 14 mill. dollars, som begäres såsom ersättning för egarne till de genom sydstatskaparne törstörda fartygen och deras laddningar och hvilken England i sin beskedlig